Inflationen som kom tillbaka

Centralbankirerna fick ett uppdrag och ett redskap: att hålla inflationen i schack och att göra det med hjälp av räntebanan. Något många har blivit varse den senaste tiden med rekordsnabba räntehöjningar, om än till en nivå som inte alls är rekordhög i ett lite längre tidsperspektiv. Men har centralbankerna lyckats, och till vilket pris? 

Verktygen

Vi ser också att verktygen har blivit fler och att mandatet har breddats över tid. Redan förra finanskrisen 2008–2009 började centralbankerna plötsligt att köpa tillgångar runtom i världen genom så kallade “kvantitativa lättnader” och här i Sverige köpte Riksbanken till och med bostadslån för att på så vis få ner bolåneräntorna. Beslut som fattas av en handfull opolitiska tjänstemän på Brunkebergstorg. Är det rimligt att en expertmyndighet över vilken det finns mycket begränsat ansvarsutkrävande har så brett mandat och kraftfulla verktyg? 

Politiken

Vad skulle då en mer politisk förankring av penningpolitiken innebära? Ska vi använda mer finanspolitik, som vi kan kräva av och avsätta våra politiker för, också i inflationsbekämpande (eller främjande) syfte? Och får det några konsekvenser att de företrädare vi kallar in som experter i TV-soffor och radiointervjuer väldigt ofta är anställda av bankerna själva, banker vars affärsidé är just de produkter som påverkas av ränteförändringar? Banker som, menar Odeberg i podden, tjänar grova pengar på de produkter i form av bolån som de samtidigt bjuds in att kommentera. 

Systemförändringen

Samtidigt som många köper de principiella invändningarna ovan så hör man ofta att rådande system fungerar “good enough”. Det var trots allt en lång period med stabil inflation, centralbankerna har börjat sälja av sina statspapper som de köpt under ett decennium och vissa siffror pekar på en “mjuklandning” av den senaste inflationschocken där prisökningstakten minskar utan alltför dramatiska ökningar av arbetslöshet och konjunktur. Vissa av de “problem” som kritikerna pekar på, exempelvis ett årtionde med för låg inflation vilket föranledde det nya arbetssättet att köpa tillgångar, skulle mycket väl gått att lösa med finanspolitik utan att ändra ett kommatecken i något ramverk. Åtminstone i Sverige med sin låga statsskuld och ränta: hade vi velat få upp inflationen med produktiva investeringar hade vi mycket väl kunnat göra det, om våra förtroendevalda så hade velat. Skulle en ny ekonomisk ordning på detta område innebära att kasta ut barnet med badvattnet? 

Ja eller nej

Vi duckar inte de allra största frågorna – men inte de små heller. Policyförslag såklart eftersom ingen policyprofessionell kan sitta en studio i 45 minuter utan massor av reformförslag. Hur gör man en omvänd Thatcher eller Friedman? Förvisso en rätt stor fråga. Men en något mindre i en skur av ja-/nejfrågor är väl hur de båda chefsekonomerna i studion tippar kring Riksbankens senaste räntebesked. Ett besked som låg efter inspelningen men som redan har aviserats när du laddar ner denna podcast. Räntebanan lämnades oförändrad – men bör vi göra samma sak med det finanspolitiska ramverket som ska bekämpa nästa inflationschock?