2016 – separatismens år

Det är fortfarande några veckor kvar av 2016. Och jag är redan redo att lägga det till handlingarna. Året jag kommer att minnas som separatismens år.

Separatistiska strömningar i samhället har blivit alltmer förekommande – rent av mer tongivande i debatten. Och som det verkar, alltmer rumsrent. Det är inte bara Donald Trump och hans anhängare som anammat tanken om att vi människor är så olika – så till den milda grad olika – att vi gör bäst i att hålla oss på varsin kant.

I storpolitiken tycks ensam vilja visa sig stark. Storbritanniens Brexit, Turkiets Recep Erdogan, Trump med sina murar och stängda gränser. Vi ska bryta loss Storbritannien från kontinenten och Turkiet från sina demokratiska grannar. Vi ska separera så kallade amerikaner från så kallade mexikaner och muslimer. Vi ska separera män från kvinnor, pojkar från flickor, fattiga från rika. Ju mindre vi alla ser av varandra desto bättre tycks man tro. Eller?

Vi är inte ett dugg bättre

Referenser som ligger för långt från oss? Här hemma i Svedala är vi inte ett dugg bättre. Det finns på allvar människor, även i mitt eget flöde i sociala medier, som på fullaste allvar vill separera ensamkommande ungdomar från svenskfödda ungdomar i undervisningen, eller rent lokalmässigt i skolan.

Och vi får inte glömma den svenska regeringens totala kovändning i flyktingpolitiken – nu ska det bli tvärnit vid gränsen. För att inte tala om den begränsade anhöriginvandringen och det ökade antalet märkliga avvisningar som uppmärksammas. Familjer hålls isär eller splittras.

Vi ser samma behov av att separera människor på gator och torg. En del önskar kunna förbjuda vissa andra att vistas i allas vår gemensamma stadsmiljö, tex tiggare eller rent av hela folkslag. Vi ska inte behöva se dem. Vi och dom.

Jag tycker mig dessutom se en utökad separatism som byggs in i själva stadsmiljön/stadsbilden. Allt fler innergårdar i städerna får grindar och höga staket. Det som uttalas är behovet av skydd, men i grunden handlar det om rädsla. De som är inne ska skyddas mot dem som är där utanför. Vi och dom.

I en grupp på Facebook läste jag nyligen om upprörda känslor kring Akademikerförbundet SSR:s arrangemang Socionomdagarna. Röster höjdes för en mer separatistisk och exklusiv skara besökare/inbjudna. Varför öppna för beteendevetare och människor med annan utbildningsbakgrund, tycktes separatisterna föra fram. Dock ska sägas att de fick mothugg. Solidaritet mellan yrken, lärdomar över gränserna och samverkan mellan professionerna för klinternas bästa med mera lyftes fram av andra som en självklarhet.

Jag beundrar er som orkar

Separatism och politik går ibland hand i hand. När vi ser tillbaka på dessa beslut och strömningar om 20 eller 50 år så tror jag det blir med skammens rodnad på kinderna. Vi låter på riktigt historien upprepa sig. Gång på gång.

Våra arbetsplatser är ofta en spegling av vårt samhälle. Separatismen smyger sig in även här. Det pratas ofta om vi och dom. Mer sällan om oss. Vad hände med oss? Vad hände med alla vi?

Jag beundrar alla er som orkar ta debatten, som orkar säga ifrån – och faktiskt vidga vyerna för andra med tunnelseende. Alla ni som gör det här i vardagen, i stort och smått. Det är ju här det börjar: i mitt flöde på Facebook, på mitt jobb, hemma vid mitt köksbord eller varför inte på badhuset eller på skolans föräldramöte? Den slitna frasen "gräv där du står" gäller fortfarande. Kom bara ihåg att inte gräva en grop åt andra. I dessa dagar är det viktigare än någonsin. Det är något som jag tar med mig från 2016. Separatismens år.