Alla ska våga hålla om den de älskar på väg hem

Lika självklart som att solen går upp på morgonen deltar förbundet i årets EuroPride. I år är evenemanget dessutom längre, bredare och större än någonsin tidigare. En skillnad finns så klart – vi gör det både i Stockholm och Göteborg med anledning av att städerna delar på värdskapet. För förbundet är det nu 13:e året i rad som vi deltar. Genom åren har det blivit ett antal seminarier, parader i både sol och regn (ibland samtidigt), diskussioner om heteronormen, deltagit i debatter och verksamheter för mer inkluderande arbetsplatser. Vi är med där det händer. Vi är vad vi heter: So Facking Proud. I år igen.

För tre år sedan sommarbloggade jag om att det inte var bättre förr, och det stämmer sannerligen ännu. Men vi riskerar att hamna i ett sluttande plan – bakåt i tiden rent värderingsmässigt – om vi inte slår vakt om de mänskliga rättigheterna. Homo- och transfobi hänger tätt samman med rasism. Förra året vädrade jag min oro över den nedåtgående spiralen, om vi inte agerar. Samtidigt har väl hbtq-personer levandes i Sverige aldrig haft det så bra som nu?

"Ser till att inte se för kär ut"

Min goda vän Eric brast ut i ett spontant och upprört inlägg på Facebook för inte så länge sedan, om storstadsbögen som inte ser längre än näsan räcker. Han skrev: ”Vi något bortskämda ’stockholmsbögar’ lever idag relativt fria liv och skördar frukterna av de framsteg som våra äldre vänner kämpat för. Vi har till och med kommit så långt att en vän till mig på frågan om han skulle gå i prideparaden för något år sedan svarade: ’Nä, vi reser nog bort under Pride, jag förstår inte vitsen med att demonstrera. Jag kan ju leva precis likadant som mina straighta vänner’. Men är det verkligen så? Iallafall undviker jag att lägga huvudet på sambons axel när vi åker tunnelbana hem efter en sen middag hos vänner. Eller ser till att inte se allt för kär ut när vi promenerar hem från krogen. Allt detta för att det är så opraktiskt att få käken knäckt eller en lunga punkterad. […]

Är det någonting jag är säker på så är det att mina föräldrar älskar mig, men det är klart att hade förutsättningarna i min hembygd varit mer inkluderande hade jag nog inte behövt dölja vem jag var i så många år. Det fanns inga förebilder och om det fanns någon så var det ingen som visade sitt stöd för den personen. […] Tyvärr känns det som att framstegen och stegen tillbaka går hand i hand. Vi kan se hur acceptansen ökar för HBTQ personer, samtidigt ser vi hur vissa av oss (även bögar) väljer att sprida skit på nätet om andra grupper. Till dig som insisterar på att invandringen är roten till all ondska. Kom ihåg att när en syndabock är eliminerad, så är steget inte långt till nästa. […]” Men jag hoppas att prideåret 2018 blir året som vänder detta, att landsbygden får mer prideparader och mer medvetenhet. Att fler visar sitt stöd för allas lika värde och att vi inte kliver på andra för att i nästa handvändning förvänta oss att ingen ska kliva på oss. Slutligen såklart! Att alla ska våga hålla om den de älskar på väg hem från krogen.”

Det är just det vardagsnära som mycket av det hela handlar om – att få kunna vara den du är, både med familj, vänner, kollegor och att kunna våga vara så där upp över öronen förälskad också. Det är en del av livet. Men inte för alla, inte alltid. Och låt oss inte glömma behovet av att kunna se det intersektionella perspektivet! Det går alldeles utmärkt att vara afrosvensk och homosexuell eller jude och icke-binär för den delen. Och det oavsett ålder eller funktionsförmåga. Tänk om vi alla vore lika, så otroligt lite tänkt det skulle bli då!

Underlättar du för din kollega att komma ut?

Arbetet med hbtq-frågor kan inte – och ska inte – isoleras till en vecka per år. Det är ett långsiktigt arbete som måste finnas med året runt, och som måste ske på betydligt fler platser än i Stockholm och Göteborg. Men i år är det vi i Sverige som bjuder in omvärlden till oss. Det är vi som bjuder in till ett öppet och inkluderande samhälle, där transpersoner, icke-binära och andra hbtq-are kan våga vara öppna med vilka de är, hålla sin käresta i handen på stan eller bara kunna gå trygga på gator och torg.

Det är ingen självklarhet för hbtq-personer i vare sig Groznyj, Söderhamn, Sofia, Kampala eller Borås. Men det finns så klart grader i helvetet. I nio av världens länder är homosexuella handlingar kriminella och dessutom belagda med dödsstraff. Paradsektionen Marching for those who can’t känns allt mer relevant, och i år ska EuroPride i Sverige vara en fristad.

Och ansvaret sen, det ska läggas där det hör hemma: hos omgivningen. Det du säger och gör – eller inte säger och inte gör – hemma vid köksbordet, på jobbet, på läktaren, eller på sociala medier får konsekvenser för dina medmänniskor. Vi i omgivningen kan inte tvinga hbtq-personer att komma ut eller att leva öppet, men vi ska banne mig göra det möjligt och ge människor den chansen! Hur underlättar du för en kollega att kunna glänta på garderobsdörren?

Jag hade en gång en kursdeltagare som genom utbildningen tydligt uttryckte sin skepsis mot hbtq-personer och Pride rent generellt (han ska ha heder för att han ändå kom på utbildningen!) och han sa sedan i en avslutande runda högt och tydligt ”Åh, det handlar alltså inte om att manifestera, det handlar om att slippa dölja!” Japp, där satt den.