Alpguidens dotter

Sommarnovellen av Magnus Falkehed

Alperna var vackrare än någonsin den där dagen då allting plötsligt sprängdes i bitar, då hjärtan slets sönder och då ravinen spydde ut kaos.

Men för bergsguiden Jean-Pierre kunde inte en flygplanskrasch vara helt meningslös. Inte just den här i alla fall.

Av Magnus Falkehed

Det första som slog emot dem var en osynlig mur av fotogen.

”Herregud”, nästan viskade Louise och satte på sig sin kolfiltermask.
”Men var är planet?” frågade Damien, nästan lika viskande genom sin vita mask. Den yngste av dem, Henri, stod bara och stirrade med blek tom blick. Här och där brann det fortfarande. Den djupa ravinen av moränsten såg ut som en soptipp. Det låg små vrakdelar överallt. Det här är inte en flygplanskrasch, det är en total upplösning, tänkte Jean-Pierre.

De behövde inte blicka långt över ravinen innan de såg de första kvarlevorna, overkliga även de. Sotiga och osammanhängande. Som ett makabert pussel.

”Vad har hänt med blodet? Jag ser inget blod”, sa Louise långsamt och tittade mot några större kvarlevor strax till höger om henne.
”Jag vet inte. Energin i kraschen måste ha torkat upp det på något vis,”, sa Damien, kriminalteknikern, förbryllat.

”Jag klättrar upp mot toppen där borta för att se om… om ja, om det finns någon överlevande”, sa Jean-Pierre.

”Mmm. Jag tar den östra sluttningen i så fall. Men det känns ja, alltså…”, sa Damien. Han behövde inte avsluta meningen. Här fanns inte mer hopp att hämta. De stod i en Dödens dalgång. Helvetets innanmäte hade öppnats som genom en varböld i jordskorpan och kastat upp vad de nu såg.

Louise rapporterade i telefon med basen.

”Vi andra kan börja leta efter den svarta lådan”, sa Louise. ”Det är en orange pryl, cirka trettio gånger femton centimeter”, lade hon till, fortfarande med telefonen vid högra örat.

Med vänsterhanden fattade hon Jean-Pierres axel och klappade varsamt. Han lade sin hand på hennes kalla och mjuka hand, blundade och nickade eftertänksamt. Det smittade av sig. Damien ruskade om Henri med en arm över hans skuldror.

”Okej, låt oss sätta igång”, sa han. Det kändes som om den lilla beröringsritualen, hur flyktig den än var, var vad som krävdes för att sätta igång. Utan den skulle det inte ha varit någon mening med att haka sig fast i varandra med alla linor och rep i världen.

Jean-Pierre hukade sig och började ta sig framåt upp för sluttningen, steg för steg.

Magnus Falkehed har skrivit sommarnovellen exklusivt för Socionomens läsare.

Läs hela novellen i nr 5/2015.