Är arbetsmiljölagen sexistisk?

Mäns dåliga arbetsmiljö leder till lagstiftning och arbetsmiljöföreskrifter. Men motsvarande åtgärder för kvinnors dåliga arbetsmiljö lyser med sin frånvaro. Arbetsmiljölagen speglar 70-talets industrisamhälle – inte den arbetsmarknad vi har idag.

Solen sken i Visby på tisdagsmorgonen under Almedalsveckan medan åhörare strosade in till Akademikerförbundet SSR:s seminarium om arbetsmiljölagen. Maria Steinberg, docent och universitetslektor i arbetsmiljörätt vid Örebro Universitet, hade varit uppe i ottan och tagit flyget från Stockholm till Gotland. Vi på Akademikerförbundet SSR hade bjudit in henne för att berätta om sin forskning och sina slutsatser om hur jämställd arbetsmiljölagen egentligen är. Hennes egen rubrik på presentationen var lite mer tillspetsad – är arbetsmiljölagen sexistisk? 

Maria började med att berätta om var hennes engagemang hade sitt ursprung. När hon var liten hävdade hennes mamma att hon kunde bli vad hon ville. Hon bestämde sig för att bli sjökapten, men det visade sig inte vara så enkelt för en kvinna på 60-talet. Hennes mammas utfästelse om att man kunde bli vad man ville verkade inte stämma. Istället började Maria läsa juridik, för att försöka förändra lagar och regler i en mer jämställd riktning. 

Kvinnodominerade sektorer syns inte

Arbetsmiljölagen fyller 40 år i år, vilket har uppmärksammats på olika håll. Självfallet var lagen ett stort framsteg när den kom, men arbetsmarknaden och inte minst det kvinnliga deltagandet i arbetslivet har ändrats mycket sedan dess. Arbetsmiljölagen speglar fortfarande, enligt Maria Steinberg, det industrisamhälle som vi hade i Sverige på 70-talet då lagen kom till. Lagen har därefter kompletterats med bindande arbetsmiljöföreskrifter. 1992 kom till exempel föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete och helt nyligen, 2015, föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö. De tillkomna föreskrifterna är bra, men det spelar ändå roll hur den underliggande lagstiftningen ser ut, enligt Maria Steinberg. Och där talar paragraferna sitt tydliga språk.

Medan manligt dominerade sektorer har egna paragrafer och tillämpningsområden i arbetsmiljölagen lyser de kvinnliga med sin frånvaro. Försvaret, fartyg och fängelser får till exempel egna avsnitt, medan vård, skola och omsorg är frånvarande. Byggnadsarbetarna omnämns och har uttalat skydd i en tredjedel av lagens paragrafer, medan de kvinnligt dominerade välfärdssektorerna inte syns alls.

Vad spelar det här för roll? För skyddsombud och skyddskommittéer är det lättare att få stöd för sin sak om det finns detaljerade lagregler att luta sig mot. Och manligt dominerade sektorer har betydligt mer stöd av lagen än vad de kvinnodominerade har. Arbetsmiljöverket har som uppgift att se till att lagen och föreskrifterna följs, och det är även lättare för dem att ställa krav om det finns tydliga regler.

Sanktionsavgifter kan vara ett viktigt påtryckningsmedel för en bättre arbetsmiljö. Sju av elva paragrafer om viten i arbetsmiljölagen handlar om industrin, även om viten äntligen också kan ställas mot statliga arbetsgivare. Men beloppet för dessa är max en miljon kronor, vilket inte är så mycket om man har staten i ryggen. Företag kan vid arbetsmiljöbrott få en bot på upp till 10 miljoner kronor. Det gäller bara för näringsverksamhet och verksamhet med vinstsyfte, det vill säga inte offentligt driven välfärdsverksamhet. Rektorer och socialchefer kan åtalas och straffas, men de högre upp i hierarkierna berörs i mindre utsträckning än i privat sektor eftersom brotten inte får några kännbara ekonomiska konsekvenser.

Ett rungande "ja"

Maria Steinberg påpekade också att olika utredningar som under årens lopp uppmärksammat kvinnors dåliga arbetsmiljö först efter flera decennier lett till handlingsplaner eller föreskrifter för att komma till rätta med problemen. Mäns dåliga arbetsmiljöer har istället lett till lagstiftning och omfattande arbetsmiljöföreskrifter redan inom några år.

Maria Steinbergs slutsatser var därför tydliga. Allt som allt ger arbetsmiljölagen helt enkelt ett betydligt starkare stöd för en god arbetsmiljö för manligt dominerade yrkesgrupper än för kvinnligt. Svaret på om arbetsmiljölagen är sexistisk är därför, enligt Maria Steinberg, ett rungande "ja".   

I panelen efteråt som diskuterade Maria Steinbergs presentation fanns bland annat Raimo Pärssinen, ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott (S). Han kunde inte ge några skarpa löften, men sa bland annat att Maria Steinberg var hans ”arbetsmiljöguru” som han fäste stor vikt vid.  Marie Nilsson, vice ordförande i IF Metall, betonade att även deras förbund organiserar vissa kvinnligt dominerade sektorer, som tvätterier, och att det var viktigt för dem att lyfta fram deras arbetsmiljöproblem. Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR, betonade att även arbetsmiljöskador orsakade av stress och överbelastning måste betraktas som vad de är – resultatet av en dålig arbetsmiljö, och omfattas tydligare av arbetsmiljölagen.