Arvet från fattigvården lever fortfarande

Den här veckan är det 100 år sedan Sverige fick sin första fattigvårdslag. 14 juni 1918 fick vissa grupper rätt till ett ”erforderligt underhåll” och också rätten att överklaga fattigvårdens beslut. I samband med lagens införande förbjöds också ut auktionering av fattiga barn och gamla. Detta är grunden för det ekonomiska bistånd vi har idag.

Ekonomiskt bistånd är sällan något som diskuteras i valdebatter men i år har redan både Moderaterna och Centerpartiet gjort vallöften om bidragsreform med ett bidragstak respektive att försörjningsstödet ska delas lika mellan föräldrar. Kommunens yttersta ansvar att stå för människors försörjning när man hamnar utanför socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkring förtjänar verkligen att diskuteras politiskt. Som så mycket annat i den politiska debatten saknas fakta och forskningsanknytning.

Vad vet vi om dagens ekonomiska bistånd?

Det är en väldigt liten del av befolkningen som berörs av det ekonomiska biståndet och det har minskat de senaste 20 åren. I den senaste mätningen 2016 var det 5,8 % av befolkningen som någon gång under året blivit beviljade ekonomiskt bistånd. Det är en minskning med 0,3 procentenheter sedan 2005 och 4,1 procentenheter 1995. Det som däremot har ökat är antalet månader hushållen får bistånd. Det har ökat från 5,4 månader år 1995 till 6,4 månader 2016.

Forskaren Hugo Stranz vid Stockholms universitet menar att arbetet med ekonomiskt bistånd har blivit mer komplext. Det som inte förändrats över tid är att en av de utmärkande grupper som blir beviljade ekonomiskt bistånd är ensamstående kvinnor med barn. Mellan 20–25 % av alla ensamstående kvinnor med barn har någon gång blivit beviljade ekonomiskt bistånd. För dem kan höjning av barnbidrag och underhållsstöd göra viss skillnad. En större skillnad skulle troligtvis rätt till heltid, mer generösa öppettider i barnomsorgen och större löneökningar i kvinnodominerade yrken ge.

Det finns ingen forskning som visar på ett överutnyttjande eller det som vi i vardagligt tal skulle kalla fusk inom det ekonomiska biståndet. Däremot så finns det enligt Hugo Stranz, forskning som visar på underutnyttjande. Hälften av de som skulle ha rätt till ekonomiskt bistånd väljer bort att ansöka särskilt de som skulle ha rätt till en mindre komplettering. Man lever fattigare än man skulle behöva för att det är jobbigt att ansöka, det är svårt att bli beviljad och det är väldigt stigmatiserande att vara i behov av ekonomisk hjälp från socialtjänsten. Arvet från fattigvården lever fortfarande.

Barnperspektiv på fattigdom

Det finns mycket skrivet om hur fattigdom eller ”ekonomisk utsatthet” som vi ofta pratar idag, påverkar barn. Rädda barnens rapporter om barnfattigdom är välkända och ifrågasatta av olika skäl. Vad jag vet har ingen ifrågasatt att fattigdom påverkar skolresultat, möjligheter att delta i fritidsaktiviteter eller att barn påverkas av föräldrarnas stress över ekonomin. Förslaget om bidragstak riktar sig mot de hushåll som har rätt till större summor försörjningsstöd. Det som ökar kostnaderna är fler personer i hushållet – flera barn och stora boendekostnader – större lägenheter. De familjerna ska maximalt kunna få 75 % av lägsta lönen tillsammans med bostadsbidrag.

Barnbidrag och underhållsstöd ska i och för sig inte räknas med. Men det går inte att komma ifrån att det är en reform som riktar in sig på barnfamiljer men det finns ingen diskussion om hur barnen i de familjerna skulle påverkas av att bli fattigare. Hur går det ihop med att inkorporera barnkonventionen i svensk lag? Dessutom finns det inget starkt stöd för att förslaget kommer att leda till att fler blir självförsörjande genom arbete.

Avslutningsvis menar jag att det visst finns behov av en bidragsreform för att modernisera den hundraåring som det ekonomiska biståndet är, men förslag som gör fattiga ännu fattigare borde höra till historien.