Bra färdriktning men mycket saknas än

Mer än något annat är den vårproposition regeringen idag lägger ett förslag för att restaurera välfärden. Tydligast är förslaget om att höja taket i a-kassan och grundersättningen.

Det ger förutsättningar för att merparten av arbetslösa faktiskt ska kunna få 80 procent av sin tidigare lön när de blir arbetslösa. Själva grundtanken i a-kassan är att den ska ge förutsättningar för arbetslösa att aktivt söka nästa jobb utan att behöva vända på varenda krona. De behöver lägga all tid på jobbsökande istället.

Dessutom innebär förslagen att även de som är sjuka och arbetslösa och de som inte är medlemmar i a-kassan får mer pengar att röra sig med. Det är en välkommen reform när våra medlemmar tydligt ser övervältringen av arbetslösa från a-kassan till försörjningsstöd. Varannan som har försörjningsstöd är arbetslös och borde ha sin försörjning från något annat än socialtjänsten, och höjt tak och höjda grundersättningar ger förutsättningar för det.

Större effekt

Ett annat mycket välkommet förslag är förslaget om höjt underhållsstöd. Det är de pengar som går från Försäkringskassan till ensamstående föräldrar. Under lång tid har det beloppet legat på 1 273 kronor. Nu höjs det med 300 kronor och för många ensamstående handlar det om att gå från att leva under existensminimum och i relativ fattigdom till att faktiskt få näsan över vattenytan. Det är väldigt viktigt.

Vad många inte tänker på är att det här förslaget kommer att ge många gånger större effekt än de statliga medel som nu tillförs. Underhållsbidraget är det bidrag som går från den ena föräldern till den förälder som tar merparten av ansvaret för barnet eller barnen. Praxis de senaste åren har tyvärr varit att det bidraget har tenderat att ligga på samma nivå som underhållsstödet, alldeles oavsett hur mycket den frånvarande föräldern tjänar.

En extrem höginkomsttagare betalar alltså allt som oftast lika mycket för sina barn som en låginkomsttagare. Det innebär bland annat den orimliga situationen att barnen har helt olika levnadsstandard beroende på vilken förälder de bor hos, om de också bor hos den förälder som tar ett mindre ansvar för barnen. Nu kommer dessa frånvarande föräldrar att i alla fall betala 300 kronor mer i månaden per barn, vilket minskar barnfattigdomen och ökar välfärden hos dessa barn. Utan att det kostar staten en enda krona!

Svårförståelig kritik

Höjt a-kassetak med höjda grundersättningar tillsammans med höjt underhållsstöd är tveklöst de tydligaste förslagen i vårpropositionen för en restaurering av idén om den generella välfärden och bekämpandet av barnfattigdomen. Men även gratis läkemedel för barn, glasögonbidrag för barn och höjt bostadstillägg för pensionärer är förslag i samma riktning.

Kritik har kommit mot regeringens vårproposition att den är jobbfientlig. Huvudargumentet som använts är höjningen av den sänkta arbetsgivaravgiften för unga. Med tanke på att den reformen var extremt dyr samt att den gav, enligt forskningen, oändligt liten effekt, är kritiken lite svårförståelig. Enligt en studie av IFAU subventionerade den reformen varje ungdomsjobb med ungefär en till drygt sju(!) miljoner kronor, det vill säga kanske runt tio gånger mer än vad varje jobb kostar för arbetsgivaren. Så ineffektiva åtgärder kan vi inte ha. Det behövs istället åtgärder som har bättre träffbild än så. 

Men oppositionen har rätt i att det inte är en vårproposition med speciellt många offensiva förslag för att skapa jobb. Extratjänsterna och traineejobben kommer ju inte att vara någon frälsare på svensk arbetsmarknad. Här måste regeringen återkomma med kraftfulla och innovativa förslag. Mer än något annat måste det handla om hur nyanlända ska kunna komma i jobb snabbare samt hur unga med låg utbildningsnivå kan få stöd upp till en gymnasieexamen. Där behövs det mer!

Med på tåget

För oss som är en part på arbetsmarknaden vet vi att tankar finns rörande nyanlända. Samtalen förs nu och 1 maj ska vi senast ge besked om vi vill vara med på tåget om att göra svensk arbetsmarknad öppnare för den globala migration vi ser. I migrationsfrågan har vi  som förbund varit tydligt länge. Vi vill vara med på det tåget. Frågan är bara vad arbetsgivaren vill. Vår kongress, om mindre än en månad, har temat "Öppet Sverige". Det är ingen slump.

Vi hade också kunnat förvänta oss mer rörande öronmärkta resurser till kommunernas socialtjänst. Det är uppenbart att vissa delar av kommunal och landstingskommunal verksamhet av olika skäl behöver statliga stöd. Skolan nämns ständigt, och regeringar har i många år stött olika åtgärder för att få upp kvaliteten i hälso- och sjukvården, till exempel med kömiljarden. Ett centralt nationellt uppdrag nu är att avhjälpa den katastrofala situationen inom kommunernas socialtjänst. Överbelastning, övervältring från trygghetssystemen, extrem personalomsättning, inga karriärvägar och en orimlig arbetsmiljö kräver ett nationellt åtagande. Om det hörde vi inte ett kommatecken idag.

Båda vad det gäller insatser för att få personer med utländsk examen i rätt jobb och att stödja en socialtjänst som går på knäna krävs betydligt fler och kraftfulla åtgärder. Generellt mer förslag vad det gäller jobbskapande är också nödvändigt. Till budgetpropositionen i höst måste minst de här frågorna landa i konkreta förslag. Och då måste en betydande innovationsförmåga visas upp.