Chefer är också människor

Vi kan ingenting ta med oss dit vi går, heter det i den gamla sången. Men när man går från ett jobb tar man ofta med sig rätt mycket. Både bra och dåligt. Och det gäller inte minst chefer som får lämna sina uppdrag. 

I senaste numret av Chefstidningen finns en intressant och bra intervju med förra generaldirektören på Trafikverket, Maria Ågren. Hon fick gå från Trafikverket efter beslut och kritik om utlokalisering av verkets IT. När det blev ett mediadrev fick hon lämna regeringskansliet och regeringen bad Statens Ansvarsnämnd att skilja henne helt från tjänsten.

Det här är en historia som påminner om sådant som sker varje vecka runtom i landet. Chefer tvingas lämna och politiken gör processen kort – ofta okänsligt och oansvarigt hanterat ur ett mänskligt och personligt perspektiv. Finns det grova brott kan ju det vara motiverat, men det är väldigt ovanligt. Det handlar istället om att lägga skulden så långt bort från politiken som möjligt. Att inte låta något kleta sig fast och att framstå som handlingskraftig i media.

Den onde, den gode...

Att lägga skulden på chefen faller väl in i dramaturgin med goda och onda, med konflikter och myter som finns kring makt och makthavare. Det är ofta en mycket mer komplex situation än att en enda person har fel, eller har gjort fel. Det är ofta många som delar på ansvaret, men det blir en som hängs ut och får ta ansvaret. Ordet chef klingar makt och chefen framställs i nidbilder som någon med utbrott och ordergivning. Media kan hänga ut rollen så att människor associerar och känner igen dessa föreställningar om chefer. Men den som bär rollen får då också bära skulden, inte bara ansvaret.

Ett annat exempel från de senaste dagarna är kampanjen mot förra VD på Kulturhuset Stadsteatern Benny Fredriksson. Han lämnade sitt förordnande efter kritik mot hans ledarskap. Han har sin grundanställning i Stockholms stad, och någon annan uppgörelse verkar inte ha träffats än att han fortfarande är anställd och har därmed lön enligt avtal och gällande lagstiftning. Ändå väljer Slöseriombudsmannen och Skattebetalarnas förening att hänga ut honom för att han fortfarande får lön. Alltså de hänger inte ut Stockholms stad utan chefen som person.

Maria Ågren säger klokt i artikeln att hon inte ältar det som skett och att hon inte vill framstå som ett offer. För många chefer är det ändå en enormt tung erfarenhet. Man tror att man följer de uppdrag man fått, man har haft en dialog och man har fått klartecken i kniviga avvägningar. Men går det fel så offras man. Den professionella bedömningen av vad som är effektivt och rationellt krockar med den politiska logiken, med vad som krävs för politikens legitimitet.

Man tror man är ensam

Som chef ger du dig i kast med uppgiften fullt ut. Ger den energi och kunskap som krävs för att nå målet. Det förhållningssättet öppnar för en sårbarhet men är nödvändigt. Så mitt i ansvaret och allt arbete tvingas chefen gå. Och man tror att man är ensam, att det är unikt. Man tror att man gjort fel och man skäms. Skammen som ligger så nära till hands i olika situationer och som är så förminskande, så energislukande, den kommer över en. Man får skulden.

Det viktiga är att våga prata om detta, att veta att man inte är ensam. Det händer många chefer. Det finns förklaringar och faktorer vi inte kan påverka. Man behöver stöd – av sitt fack och av sin omgivning. Att själv ha lämnat så här är en erfarenhet som man bär med sig och den kan vara både tung och nyttig.

Inte minst är den nyttig för andra. För att kunna stödja kollegor eller medarbetare som råkar ut för svåra situationer. Använd det och hjälp andra att prata om det så att vi får bort skammen och fulstämpeln på chefer som får gå. Släpp skammen och försök att inte älta. Du har en erfarenhet som är tuff, men också värdefull.