Dags att stoppa kompetensflykten i samhällsvetaryrken i kommunerna

Akademikerförbundet SSR har specialbeställt statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, som visar personalomsättningen för kommunanställda personer som har mer än tre års eftergymnasial utbildning och som jobbar inom något av följande fem yrken; socialsekreterare, kurator, biståndsbedömare, planerare och utredare samt HR-specialist. 

Siffrorna visar hur många som jobbade i en viss yrkesgrupp i en kommun i november 2016 och hur många av dessa som hade lämnat sin tjänst ett år senare, i november 2017. Samma uppgifter finns också för 2014 till 2015 och 2015 till 2016 så att det går att jämföra utvecklingen över tid. 

Nyrekrytering kräver resurser

Oavsett om en person har bytt till en annan tjänst i samma kommun eller helt lämnat sin arbetsgivare uppstår en lucka i verksamheten som måste fyllas. Att rekrytera och skola in en ny kollega tar resurser från den ordinarie verksamheten. Om väldigt många personer slutar samtidigt dränerar det organisationen på avsevärda resurser. 

SCB-siffrorna är uppseendeväckande. I november 2017 var det 30 procent och 2016 var det 34 procent av socialsekreterarna som hade slutat sedan november 2016 och november 2017. Bland de fyra andra samhällsvetenskapliga yrkesgrupperna var det i snitt 28 procent och 29 procent av personalstyrkan som hade slutat mellan november 2016 till 2017 och 2015 till 2016. Motsvarande siffra för alla akademiker i kommunal sektor låg på 22 procent under samma tidsperiod. 

Personalomsättningen har med andra ord varit betydligt högre bland socialsekreterare jämfört med kommunalt anställda akademiker i stort, men även varit jämförelsevis hög för flera av de andra yrkesgrupperna (se tabell 1). Särskilt biståndsbedömare sticker ut; där var det till och med en större andel som slutat under året än bland socialsekreterarna. Även för planerare och utredare var omsättningen hög, på 30 procent. För kuratorer och HR-specialister var den något lägre, men fortfarande en bra bit över genomsnittet för alla akademiker på 22 procent.

Socialsekreterarna är dock den ojämförligt största yrkesgruppen, och därmed blir hög personalomsättningen här mer besvärlig och tar mer resurser. Det blir helt enkelt så många fler rekryteringsprocesser att hantera och så många fler personer att skola in. SCB-siffrorna visar att det slutade ungefär lika många i de olika yrkesgrupperna år efter år. Mellan november 2014 till november 2017 har det slutat 15 443 socialsekreterare det är nästan lika mycket som hela kollektivet.  Hela kollektivet var i november 2017 till antalet 46 349 under perioden mellan november 2014 till november 2017 hade 36 438 stycken slutat. Det kostar otroliga resurser att rekrytera, introducera och utveckla nya medarbetare.  

Personalomsättning tär på verksamheten

Vad kostar då den här personalomsättningen för kommunerna? Anders Johrén, forskare och författare inom personalekonomi, har utarbetat en modell för vad personalomsättning inom socialtjänsten kostar. Enligt den modellen kan man dela upp kostnaderna vid personalomsättning i fyra delar. Det handlar om kostnader för rekrytering, introduktion, inskolning och i ett tidigare skede kostnader för avveckling av den som slutar. Sammantaget uppskattas en nyanställning kosta ca 340 000 kronor, vilket sannolikt är lågt räknat. Omfattande personalomsättning riskerar att också leda till överbelastning för de medarbetare som stannar kvar, och fler sjukskrivningar. Sådana kostnader ingår inte i Johréns beräkningar. 

Enligt Johréns modell kostade personalomsättningen bland socialsekreterarna kommunerna ca 1,8 miljarder kronor på ett år (november 2016 till och med november 2017). Året innan hamnade kostnaden även då 1,8 miljarder och året därpå på 1,5 miljarder kronor. Sammantaget kostade alltså personalomsättningen bland enbart socialsekreterarna över 5,1 miljarder kronor på tre år. Då är inte kostnaden stafettsocionomer för att täcka akuta behov inräknad och inte heller kostnader för eventuell ökad frånvaro hos personalen. 

För de övriga samhällsvetenskapliga yrkesgrupperna finns inga forskaruppskattningar på vad en nyanställning kostar, men det ligger nära till hands att tro att kostnaden för nyanställningar även för HR-specialister, utredare, biståndsbedömare och kuratorer ligger ungefär i nivå med den för socialsekreterare. Använder vi Johréns schablonkostnad så landade kostnaden personalomsättningen för alla fem yrkesgrupperna (socialsekreterarna och de fyra andra) på cirka 4,7 miljarder kronor på ett år.

Pengar att spara 

Det är uppenbart att det finns mycket stora resurser att spara på att få ner personalomsättningen bland dessa yrkesgrupper. I realiteten går ju inte hela kostnaden att få bort, eftersom det alltid kommer att finnas viss personalomsättning. Men bara genom att minska personalomsättningen till samma nivå som genomsnittet för akademiker i kommunal sektor, som låg på 22 procent, hade kommunerna kunnat spara ansenliga resurser på ett år. Lyckas kommunerna också minska användningen av konsulter finns ännu mer pengar att spara. Samtidigt blir kvaliteten i att verksamheten bättre när det är mer kontinuitet bland personalen. 

Det är därför hög tid att kommunerna inser hur mycket personalomsättningen kostar, och att lönar sig att höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren för att få personalen att stanna. Vi vill arbeta tillsammans med arbetsgivarna för att satsa på den långsiktiga kompetensförsörjningen och stoppa kompetensflykten.