Dålig förståelse för socialsekreterarnas arbetsmiljö

Stress och press för landets socialsekreterare är mer regel än undantag. Men politiker med ansvar för arbetsmiljön lägger hellre skulden på individen än på styrningen, visar en ny studie.

Hur ser politiker i socialnämnden, socialchefer och HR-ansvariga på socialsekreterarnas psykosociala arbetsmiljö? Vad gör de konkret för att förbättra arbetsmiljön? Och hur ser de på verksamhetsstyrningen i förhållande till arbetsmiljön? Det är frågor som Jessica Hoff på Mälardalens högskola tittat närmare på i sin masteruppsats i arbetslivsvetenskap. Uppsatsen, som nyligen belönats med AFA och Prevents stipendium för bästa arbetsmiljöuppsats, baseras på intervjuer med tolv personer från samma kommun och analyser av kommunens verksamhets- och arbetsmiljömål.

– Trots all den kunskap som finns om socialsekreterarnas arbetsmiljö verkar förändringsarbetet gå framåt med väldigt små steg. Så jag ville ställa de här frågorna till dem som har insyn och ansvar för arbetsmiljön. Skifta fokus från socialsekreterarna till organisationen, säger Jessica Hoff.

Stress och frustration

De senaste åren har det skrivits spaltmeter om socialsekreterarnas psykosociala arbetsmiljö. Inspektion efter inspektion har visat på brister som stress, hög arbetsbelastning, mer administrativt arbete, högt tempo och få möjligheter att påverka arbetsbördan. En rapport från Akademikerförbundet SSR visade tidigare i år att sju av tio socialsekreterare övervägt att säga upp sig.

Dagens resultatfokuserade verksamhetsstyrning och standardiserade arbete, inspirerad av New Public Management, rimmar inte alltid med en bra arbetsmiljö, menar Jessica Hoff. Det professionella handlingsutrymmet begränsas, vilket gör att många känner sig frustrerade i sin yrkesroll.  Trots det såg chefer och politiker inte organisationen i sig som en faktor i problemen. Man menar istället att orsaken ligger hos socialsekreterarna. Att den yngre generationen har fel inställning till arbete överlag, inte är tillräckligt förberedd, inte är beredd att hugga i, eller ser jobbet som en språngbräda till något annat.

– Ju högre upp i organisationen och ju längre bort man kom från socialsekreterarna desto mer anmärkningsvärd blev inställningen till problematiken. Man lägger skulden för problemen på individen. Det var förvånande att det var så pass många som inte ställde sig bakom bilden av en problematisk psykosocial arbetsmiljö. Att den bilden inte nått legitimitet, säger Jessica Hoff.

"Spelets regler"

Kommunen i fråga hade gjort en hel del insatser för att förbättra arbetsmiljön på det individuella planet. Man har startat ett introduktionsprogram, utvecklat möjligheterna till kompetensutveckling, och frigjort mer tid för chefsstöd. Trots det var personalomsättningen fortsatt hög. Det tror Jessica Hoff beror på att arbetsmiljöarbetet ses som ett sidospår istället för något centralt. De intervjuade hade svårt att se sin verksamhet utifrån.

– Styrningen ses som en del av spelets regler. Något som man inte kan påverka, säger Jessica Hoff.

Kommunalpolitikerna i synnerhet hade svårt att se kopplingen mellan verksamhetsstyrning och arbetsmiljö. De lade hela tyngden av arbetsmiljöarbetet på chefsledet, som i sin tur har fullt upp med den dagliga operativa verksamheten. Politikerna såg inte heller hur dålig arbetsmiljö kunde i förlängningen också påverkar både brukare och ekonomi.

"Viktigt att samtliga får mötas"

Så varför skiljer sig då uppfattningarna om orsakerna till problemen så radikalt åt? Främst handlar det om en brist på dialog mellan de olika organisatoriska nivåerna, menar Jessica Hoff. Där skulle fokusgrupper kunna vara en lösning, enligt de HR-anställda som intervjuades. I ett bredare perspektiv behöver man också öppna en diskussion mellan stat och kommun om hur verksamheterna ska styras, tillägger Jessica Hoff.

– Det är väldigt viktigt att samtliga får mötas i diskussionen – politiker, socialsekreterare, HR och socialchefer. Att det finns någon form av formaliserad dialog mellan de här nivåerna skulle kunna bidra till en ökad samsyn för vad det är de har att axla. 

Text: Ylva Mossing