"Det finns en blindhet för funktionshindersperspektivet"

Allt fler personer har funktionsnedsättningar enligt Arbetsförmedlingen. Men arbetet med att stärka deras position på arbetsmarknaden går bakåt.

I dag har mer än var fjärde arbetssökande någon form av funktionsnedsättning. Sedan socialförsäkringslagen ändrades 2008 har siffran fördubblats. Och för drygt 20 år (1992) sedan var motsvarande siffra en på tio.

– Det har skett en normförskjutning i arbetslivet. Fler och fler faller utanför normen för vad vi betraktar som fullt arbetsför, säger Mikael Klein, intressepolitisk chef på Handikappförbunden.

Samtidigt är personer med funktionsnedsättningar en av de tre grupper – inklusive ungdomar som inte gått ut skolan och nyanlända – som står längst ifrån arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga ligger på 44 procent, jämfört med 77 procent för befolkningen i övrigt. Målet är att öka sysselsättningsgraden. Men i regeringens regleringsbrev omfattas bara två av de tre grupperna.

Blindhet för funktionshinder

– Det finns olika politiska förslag när det gäller de andra grupperna. Men när det gäller personer med funktionsnedsättningar saknas både en politisk debatt och politiska förslag. Det finns en blindhet för funktionshindersperspektivet, säger han.

För många ungdomar har funktionsnedsättningar och bristande stöd varit en bidragande anledning till att de inte klarat av skolan. Och många flyktingar lider av posttraumatiskt stressyndrom som obehandlat gör det svårt för många att komma in på arbetsmarknaden. Så det finns också ett stort mörkertal som göms inom andra åtgärder och som inte får den hjälp de behöver, påpekar Mikael Klein.

Ett av problemen är att fokus skiftat från arbetsplats till individ, menar Hans von Axelson på Myndigheten för delaktighet (MFD). Det tidigare begreppet arbetshandikappad fokuserade personens relation till arbetsuppgifterna och inte på individuella egenskaper. I dag identifieras och kodas istället funktionsnedsättningar hos individen. Det är något som Sverige uppmärksammats på i granskningen av hur väl vi efterlever FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

– Vi ser inte en person med funktionsnedsättning som en resurs utan ett problem som behöver åtgärdas. Vi fokuserar på oförmåga istället för möjligheter att bidra, säger Hans von Axelson.

Två viktiga spår

I den MFD:s senaste uppföljning av funktionshinderspolitiken konstateras att även om den generella utvecklingen går framåt tar det smärtsamt lång tid. Och när det gäller arbetsmarknaden går det snarast bakåt, menar Hans von Axelson. Bara ett av tio delmål som regeringen satt upp för de olika strategiska myndigheterna ser ut att nås inom utsatt tid. För många av målen saknas dessutom helt mätningar, vilket gör det svårt att se någon utveckling.

– Det är mycket pengar som avsätts men det får en väldigt liten effekt. Vad man gör är att ösa mer pengar på samma satsningar, som inte verkar fungera, istället för att fundera på nya idéer som kanske skulle vara mer effektiva, säger Hans von Axelson.

Och där har Myndigheten för delaktighet en viktig roll. För första gången någonsin ska myndigheten informera allmänt om diskrimineringsförbud och rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Och inför 2016 ska de lägga fram förslag för hur man kan effektivisera funktionshinderspolitiken inför nästa period. För Hans von Axelson handlar funktionshindersområdet om två spår. Och det är något som många politiker missar, menar han.

– Dels måste man satsa på en bättre kvalitet på arbetsmiljön genom att sträva efter det universellt utformade. Och dels behöver man ge särskilt stöd till individer. Det ena är förebyggande insatser, det andra är hjälpmedel och individuellt stöd. Det jag tror är en av orsakerna att man inte kommer i mål, att man geggar ihop de här områdena och tror att det räcker med antingen eller, säger Hans von Axelson.

Mycket att vinna

När arbetsplatserna väntar med att anpassa sig tills att behov uppstår skapas extra höga trösklar för sökande med funktionsnedsättningar. Att man inte fått upp ögonen för fördelarna med satsningar på arbetsmiljön tror Hans von Axelson beror på att man inte förstår att alla skulle vinna på kvalitetsförbättringen.

Genom att bygga en bort trappsteg till entrén skulle man inte bara underlätta för rullstolsburna utan också för varubud och föräldralediga kollegor på besök. Och att göra en webbplats tillgänglig för talsyntes är inte bara nödvändigt för blinda medarbetare: Seende kollegor skulle kunna lyssna på rapporter på väg till jobbet – eller till och med i badet – och därmed utnyttja tiden på ett helt nytt sätt.

På Handikappförbunden vill man också se fler insatser riktade mot arbetsplatser och arbetslivets förmåga att ta emot personer som är annorlunda. Som exempel tar Mikael Klein Arbetsförmedlingens SIUS-konsulenter, som hjälper till med att förbereda arbetsplatser med både ledning och hjälpmedel.

Mänskliga rättigheter

Förslagen som presenterades i den så kallade FUNKA-utredningen är ett steg på vägen, säger Mikael Klein. Lönebidraget, som legat stilla i många år, behöver höjas. Försörjningen av arbetshjälpmedel behöver gå snabbare, och Arbetsförmedlingens handläggare behöver mer resurser. Inte minst krävs det forskning om vad som faktiskt fungerar.

Att regeringen nu vill inrätta en oberoende institution för att granska mänskliga rättigheter ser både Hans von Axelson och Mikael Klein som något mycket positivt. 

– Det är en svag uppföljning och bevakning av kommunernas och landstingens funktionshinderspolitik i dag. Vi ser fram emot att civilsamhället ska kunna vara delaktigt i övervakningen, säger Mikael Klein. 

Ylva Mossing