Det var inte bättre förr

För femton år sedan var diskrimineringsskyddet ganska nytt och myndigheten HomO likaså. Begreppet transperson var ganska okänt. Och vem hade i början av 2000-talet hört talas om att facket jobbade med hbt – eller vad förkortningen stod för?

Det har verkligen hänt en hel del sedan dess, inte minst när det gäller rättigheter och hbtq-frågor. Tanken slog mig häromveckan när jag och en lokalfacklig kollega skulle arrangera ett seminarium på West Pride i Göteborg på temat vad facket gör för hbtq-personer – och vad den samlade svenska fackföreningsrörelsen faktiskt har att vara stolta över. Akademikerförbundet SSR har sedan tidigare anammat ”So Facking Proud” som slogan vid våra olika Prideengagemang. Det säger något.

Det samarbete som sjösattes i början av 2002 (om jag minns rätt) har kommit att beskrivas som ett framgångsprojekt. Samarbetet involverade myndigheter, arbetsgivarorganisationer, arbetsgivare (privata, kommunala och statliga), samt fackliga och ideella organisationer. Och ESF-rådet (Europeiska socialfonden) stod för mycket av finansieringen via EU-medel. Diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning sattes verkligen på kartan.

25 000 utbildade

På den tiden var ansökningshandlingarna skrivna på så sätt att respektive projekt jobbade med EN diskrimineringsgrund, varför sexuell läggning valdes – och transperspektivet istället fick föras in där det gick, även om reglerna sade annat. Lite lagom civil olydnad skadar ingen!

Grunden i det projektet och samarbetet var utbildning och medvetandegörande – något som idag skulle beskrivas som ett toleransperspektiv. Utbildning om vad sexuell läggning är, men i stor uträckning också vad det INTE är. Jag minns det som spännande möten, utbildningar och grymma arbetsveckor. Materialet utvecklades parallellt med utbildningarna och angreppssättet försköts från toleransperspektiv till normkritik. Allt under bara några år.

Inom ramen för EU-projektet Fritt Fram utbildades över 25 000 anställda på svensk arbetsmarknad. Unikt. Utbildning lönar sig, det är ingen underdrift, och det är via utbildning vi kan driva på och förändra. Det gör mig så glad att andra också förstått det! En hel del har valt att köra på RFSL:s hbtq-certifiering, medan andra har valt att köra mindre, men nog så viktiga, egna utbildningsinsatser. Katrineholms kommun drar igång en storskalig hbtq-utbildning för sina anställda, och Stockholms Läns landsting är redan i full gång med sin. Hatten av för dessa modiga politiker!

Vårt gemensamma ansvar

Det finns mycket som kan göras mer, fortare och bättre. Absolut, så är det alltid. Det är till exempel fortfarande alltför få hbtq-personer som upplever att de kan vara öppna med det på sina arbetsplatser – att känslan är att en riskerar karriären och trakasserier om det skulle komma ut. Det säger en hel del om svensk arbetsmarknad. Här finns massor att göra! En väljer själv tillfälle och tillvägagångssätt för att komma ut, men det är allas vårt gemensamma ansvar att göra det möjligt för våra hbtq-kollegor. Och nej, en akademisk examen vaccinerar inte mot fördomar!

Samtidigt som vi planerade seminariet för West Pride släppte P4 Sommar sin alltid lika imponerande lista över årets sommarpratare. Jag noterade Guldbaggevinnaren Saga Becker på listan, och den 3 juli spetsar jag öronen lite extra vid hennes program. Under försommaren har världen häpnat när legendaren Bruce Jenner berättat om sitt nya jag som kvinna. Som Caitlyn Jenner. På omslaget av Vanity Fair. Förebilder och föregångare är otroligt viktigt för oss alla. Det gör det också lite extra roligt att Svenska Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson kommer ut som gay. Tänk att en komma ut-process blir grunden för en presskommuniké idag 2015. Ja, vi har inte kommit längre, men det går stadigt framåt. Vem hade trott i början av 2000-talet att vi skulle kommit hit bara 15 år senare?

Jag konstaterar än en gång. Det var inte bättre förr.