En "ständig balansgång" för skolkuratorer – skolans kritiska gäster

Skolkuratorns jobb är att möta barnet och barnets behov framför skolans. Samtidigt ska man hjälpa lärare och rektor, som inte alltid har förståelse för kuratorns roll. Det visar en ny avhandling om skolkurativt arbete.

Den psykiska ohälsan ökar bland unga. Skolkuratorernas roll blir allt viktigare. Men exakt vad det skolkurativa arbetet består i är det inte alla som har koll på. Inte ens kuratorernas kollegor, vars utbildningsbakgrund, profession och inte minst mål med verksamheten är en helt annan. Och det kan göra arbetet svårare, menar Cristine Isaksson, som forskat om skolkuratorernas profession.

– Det är en ständig balansgång mellan å ena sidan att hjälpa och stötta skolbarnet och å andra sidan hålla sig väl med lärarna och skapa förståelse för det sociala tänkandet som är så viktigt, säger Cristine Isaksson.

Resultatet blir att skolkuratorn får rollen som en kritisk gäst i skolan och organisationen: visserligen välkommen men ett helt annat perspektiv på saker och ting. Det märks inte minst på att förväntningarna på skolkuratorns roll är väldigt olika beroende på om du frågar kuratorn själv, lärare eller rektor.

"Ensam satellit"

Om man ser skoltiden som en resa är målet och tidtabellen helt olika för de olika professionerna, förklarar Cristine Isaksson. För läraren är barnet som börjat skolan en elev och fokus är på inlärningen, som dessutom ska hålla ett strikt tidsschema med fasta stopp. Marginalerna för den som inte hänger med är små. Skolkuratorn ser istället hela barnets situation och hälsa och har en helt egen tidsuppfattning.

– Om lärarna ser att en elev har problem tänker man att kuratorn ska fixa eleven så att den kan komma ikapp och hänga med igen. Men kuratorn fokuserar på barnets behov och det kan bli problematiskt när lärare och rektor vill få hjälp att driva sin verksamhet, säger Cristine Isaksson.

Många skolkuratorer får kämpa med en delvis oförstående lärarkår, förklarar Cristine Isaksson.Trots att kuratorn jobbar med elevhälsa går nästan hälften av tiden åt till att jobba med lärarna för att kunna nå resultat.

– Var och en är som en ensam satellit. Skolkuratorerna har sina professionella nätverk, men de är oerhört ensamma och utsatta på sina arbetsplatser, säger hon. 

Forskningsskugga ett problem

Bristande kunskap på skolorna om det skolsociala arbetet är bara en del av problemet, menar Cristine Isaksson. Landets socionomutbildningar informerar inte heller om de utmaningar som uppstår när man arbetar inom en organisation som har en annan kärnverksamhet än man själv. Cristine Isaksson skulle vilja se någon form av vidareutbildning, stöd eller till och med masterutbildning för de socionomer som väljer att arbeta inom skolan.

– Om man är medveten om de här utmaningarna skulle det öppna för diskussion med lärare och rektor. De ska ju vara den kritiska gästen, men de ska inte behöva slita ut sig för att omgivningen inte förstår deras roll, säger Cristine Isaksson. 

Men det behövs också mer forskning för att synliggöra professionen och samla upp kårens erfarenheter, möjligheter och svårigheter, understryker hon. Cristine Isaksson är en av bara två personer i Sverige som doktorerat i skolsocialt arbete. Och det märks tydligt i professionens utveckling – eller brist på den. Trots sin unika roll saknar skolkuratorer ett exempelvis ett eget professionellt språk.

– Forskningen sätter ord på fenomenen man jobbar med. Det är viktigt att se vad som händer när ett område lämnas i forskningsskugga. Det blir ingen direkt utveckling. De kämpar och kämpar, men de saknar en kollektiv röst som talar hur och med vad man ska jobba. Nu är det mer som ett spel. Skolan har sin kurator, men det finns inget övergripande mål om man inte förstår vad arbetet innebär, säger Cristine Isaksson.

Den kritiska gästen

Du kan läsa Cristine Isakssons hela avhandling på Umeå universitets hemsida