Fallet Yara

Anette Gladher, socialchef i Karlskrona.

Yaras död förändrade Karlskrona i grunden. Vid socialtjänsten ökade antalet anmälningar med 200 procent. Och utredarna sade upp sig på löpande band. Möt Anette Gladher, socialchefen med det yttersta ansvaret som fått ta den stora smällen. Text: Maria Korpskog

Ett barn misshandlas till döds – och socialtjänsten har brustit i sitt ansvar. Socionomen träffar Anette Gladher, socialchef i Karlskrona för att höra vad som hänt efter katastrofen. Anette Gladher har arbetat med socialt arbete i 25 år. Nästan hela tiden med barnavård. Hon har prioriterat arbete med metodutveckling och kvalitetssäkring – och ändå var det just i hennes kommun det som inte får hända, hände:

Kommer du ihåg första gången du tänkte att ett barn kan dö, eller fara väldigt illa om inte du gör rätt saker?
– Jag kommer ihåg att det drabbade mig känslomässigt när den tyske pojken Michael, bara fyra år gammal, misshandlades till döds vid en camping i Arjeplog 1990. Jag läste om det i tidningen, läste om hur familjen hade flyttat från kommun till kommun. Det var nog första gången man satte utsatta barn i fokus och började prata om skyddsbedömningar.

Kände du till att Yara fanns i Karlskrona innan du fick veta att hon var död?
– Nej. Generellt har jag ju inte kännedom om enskilda ärenden – och ska inte ha det. Men jag har ju det yttersta ansvaret. Alltid.

Hur fick du veta vad som hänt?
– En medarbetare ringde mig tidigt på morgonen den första maj och berättade vad som hänt under natten. I början visste vi väldigt lite om vad som hänt. Jag förstod inte riktigt vidden av det då. Man blir så känslomässigt tagen av en sådan förfärlig händelse att det måste smälta in steg för steg.

Anette Gladher minns att hon tänkte: ”Detta är en kris – jag måste samla krisledningsgruppen”. De träffades redan dag ett. Det viktigaste då var att se till att andra personer i Yaras närhet som kunde behöva skydd fick det – och att personalen som varit inblandad fick det stöd de behövde.
– Det var en mycket märklig arbetsdag. Jag hoppas att ingen annan ska behöva uppleva något liknande.

Efter att Anette Gladher hade sett till att de som behövde skydd och stöd också fått det, bestämde hon att socialtjänsten skulle vara så transparenta och sanningsenliga som det bara gick.
– Alla undrar ju. Det finns ett stort allmänintresse. Jag tycker att det är viktigt att vi berättar om allt som vi kan berätta. I efterhand kan man givetvis analysera kring vad som var bra och inte med den hållningen, men det var utgångsläget: att vara så transparent som möjligt.

Du var ofta på teve under den första tiden. Vad tyckte dina barn om det? Förstod de vad som hänt?
– De äldsta förstod ju, men riktigt vilken bäring den här händelsen har haft på deras mamma – det tror jag inte att de vet.

 

Läs mer om situationen inom socialtjänsten i nya numret av Socionomen, 6/2015. Socionomen presenterar också helt ny forskning som belyser granskningen av barns förhållanden i familjehem och vad vi bör ta fasta på för att upptäcka missförhållanden.