"Får de veta att jag har varit här dödar de mig"

Över en natt förvandlades Shoja Alizada från barn till vuxen i myndigheternas ögon. Han tvingades sluta skolan och flytta från HVB-hemmet till ett boende för vuxna.

Ena dagen bor Shoja Alizada på det HVB-hem i Svalöv i Skåne, som varit hans bostad i drygt ett år. Nästa skjutsar en av dem som arbetar där honom till Migrationsverkets anläggning för vuxna utanför Varberg – 20 mil norr om Svalöv. 

Över en natt tvingas han lämna den trygghet han byggt upp i Sverige: hemmet, språkintroduktionsprogrammet på gymnasiet och praktiken på Volvo. 

Anledningen är att Migrationsverket inte tror på att han är 17 år, utan har skrivit upp åldern till 18. Shoja Alizada har lämnat in en kopia på sin tazkira, en afgansk id-handling, men den godkänns inte som bevis och han får avslag på sin asylansökan.  

– Jag försökte prata med min socialsekreterare, sade att jag ville vara kvar i Svalöv, gå i skolan och bo kvar på boendet, men hon kunde inte hjälpa mig. Jag pratade med alla tjänstemän som fanns runt mig, men ingen kunde svara på mina frågor. Det kändes helt hopplöst, säger han.

Shoja Alizada sitter lätt framåtlutad i en fåtölj på Sveriges ensamkommandes förenings kontor i Lindängen i Malmö. Med sin lite hesa röst berättar han lugnt om hur han som 16-åring lämnade Afghanistan för två år sedan. Ibland räcker inte det nya språket till och Mujtaba Attai, ordförande för Ensamkommandes förening, hjälper till att få svenskan att förvandlas till dari och tillbaka igen. 

Här är Shoja Alizadas historia: När han är 1,5 månad gammal dör föräldrarna i ett av talibanernas bombattentat i Mazar-e Sharif, Afghanistans tredje största stad. Tillsammans med storasystern flyttar Shoja Alizada in hos sin farbror. Som tioåring börjar han arbeta, tvättar bilar och lastar transportfordon med ris och olja. 

– Jag var hela tiden rädd att min farbror skulle skada mig, eftersom han ville åt marken som jag hade ärvt. Det var också bombexplosioner i området varje vecka. Jag kände att jag inte ville leva längre, men min syster övertalade mig att kämpa och välja en annan väg.

Shoja Alizada tillhör, liksom många ensamkommande ungdomar från Afghanistan, den utsatta minoritetsgruppen hazarer.

Han tar sig till Iran och vidare ut i Europa. Han saknar pass och får sitta i fängelse i två månader i Österrike. Flykten sker mestadels till fots och han är ständigt rädd. För polisen, smugglarna och för att bli utsatt för människohandel. 

Efter att ha tagit sig över gränsen till Sverige får han flytta in på HVB-hemmet för ensamkommande ungdomar i Svalöv. Tankarna snurrar kring allt som har varit och hur framtiden ska bli. Livet känns ensamt utan familj och vänner. Ibland får han en tablett av personalen på boendet för att kunna sova. De hjälper honom också att komma till vårdcentralen och att få kontakt med en psykolog.

– Jag var rädd för att bli deporterad och drömde om Afghanistan varje natt.

Men snart börjar vardagen slå sig till ro. En god man hjälper till med asylärendet. Shoja Alizada börjar på språkintroduktionsprogrammet på gymnasiet, gör praktik på Volvo och får höra att han är en duktig mekaniker. På boendet spelar ungdomarna fotboll och åker till Liseberg.

– Jag tänkte att allt skulle bli bra nu när jag kommit till Sverige. Personalen på boendet och mina lärare i skolan var snälla och hjälpte mig mycket. Jag kände mig trygg.

En dag, efter ungefär ett år, kommer den gode mannen till boendet och berättar att Shoja Alizada har fått avslag på sin asylansökan. Sedan går det snabbt. 

Migrationsverkets boende som han flyttas till ligger i skogen utanför Varberg. Shoja Alizada får inte längre gå i skolan och bor med vuxna män som röker på rummet. Oron för framtiden växer och sömnen vill inte infinna sig på nätterna.

– Skillnaden mot Svalöv var som mellan jorden och himlen. Det gick inte att leva där. Jag blev deprimerad och tänkte mycket på asylärendet och avslaget. 

Shoja Alizada får hjälp av sin advokat att överklaga Migrationsverkets beslut. Han står inte ut på boendet utanför Varberg utan tar kontakt med en person som han lärt känna i Svalöv och som nu bor Malmö, och flyttar dit. Ersättningen från Migrationsverket är 1 800 kronor i månaden. Pengarna täcker hyran på tusen kronor, ibland räcker de inte till mat.

Just nu försöker han få arbetstillstånd, gör praktik på en bilverkstad i Malmö och är medlem i Sveriges ensamkommandes förening som ordnar aktiviteter och ger stöd.

Det har gått sex månader sedan han överklagade beslutet, och Shoja Alizada försöker att inte tänka på det kommande beskedet. Men tillvaron är tuff och osäker. 

– Jag vet ingenting om vad som kommer att hända i framtiden och mår väldigt dåligt. Jag dör om jag åker tillbaka. Det finns talibaner i området och om de får veta att jag har varit i Sverige så dödar de mig direkt.

Shoja Alizada säger att han vill bli en bra bilmekaniker, jobba och betala skatt.

– Jag vill leva. Jag lovade min syster att kämpa hårt när jag kom till Sverige.  

Text: Jennie Aquilonius, Akademikern

Reportaget är med i vårt senaste magasin, nr 4/2017. Läs hela tidningen som PDF här.

Läs mer: 

Hon tar strid för ensamkommandes hälsa

Personal som tvingas jobba tvärtemot sitt hjärta. Hur hamnade vi här?