Färgas vi av för mycket av populärvetenskapen?

Beteendeanalys utifrån färger har blivit trendigt. Men beteendevetenskapen är större än så, och en färg definierar vare sig dig eller dina kollegor. 

Undertecknad är en av de som lite smått förälskat sig i det här med människans färger. Teorin om att vi alla har en grundfärg i oss tilltalar mig precis som många andra: den gula lite självupptagna, spontana och glada, den röda, resultatinriktade och ”jag-vet-bäst-för-det-är-jag-säker-på” och, den gröna inkännande, vill-att-alla-ska-må-bra och så den blåa, paragrafryttaren men ändå personen med mest koll.

Färgerna utgår från det som kallas DISK beteendeanalys. DISK är ett ihopsatt ord av bokstäverna för personlighetsdragen den testar. D som i dominant (den röda), I som i inflytande (den gula), S som i stabil (den gröna) och K (eller C som i engelskans DISC) som i konformitet (den blå). Bokstäverna har alltså fått varsin färg, vilket är av anledningen att vi människor har lättare att komma ihåg färger än bokstäver.

"Omgiven av idioter"

DISK är och har varit talk of the town ett tag, och kanske har blivit det allra mest med hjälp av boken ”Omgiven av idioter” av Thomas Erikson. En bok som på ett lättförståeligt (och ibland lite väl repetitivt) sätt tar upp personlighetsdragen och att bemöta andra med olika färger. Boken har sedan uppföljaren med det spännande namnet ”Omgiven av psykopater” som istället handlar om hur de med psykopatiska drag utnyttjar dig genom att använda ”din färg” emot dig.

Många, inklusive jag själv i början, pratar och tänker på det som något nytt men forskningsmodellen det grundar sig på är från 1928 (!) och framtagen av William Moulton Marston. Visst finns det något häftigt i hur allt går i vågor? Att vi reflekterar över beteenden på olika sätt i olika tider för att sen börja om igen.

Missförstå mig rätt nu, för jag tycker det här är så pass intressant att jag anordnat evenemang kring detta för våra beteendevetar- och HR-medlemmar. Dock ser jag tre potentiella problem.

Problemen med DISK

Första tanken är att vi kanske bör se upp så att det beteendevetenskapliga området inte reduceras till de populärtvärvetenskapliga förenklingarna. Inte för att det är ett hot mot själva beteendevetenskapen som vetenskap, men kanske finns det en viss problematik i att alla är proffs på analys av människor och deras beteenden. Vi människor och våra personligheter är såklart inte bara en färg, vi är komplexare än så.

Vilket leder mig in på det andra problemet: bortförklaringarna. Vi bör inte, och kan inte, till exempel skylla samarbetssvårigheter på att det är en blå och en gul person som ska arbeta tillsammans, låta någon ta över och överrösta alla andra varje möte för att hen är röd eller mena att det är okej att någon otrevligt rabblar personalpolicyn till en nyanställd som tagit fel kaffefilter, bara för att hen är blå.

Sen har vi det sista eventuella problemet, den självuppfyllande profetian. ”Jag har ju gjort ett test och jag är den här färgen och den färgen har de här egenskaperna. Slutsats: jag har alla de egenskaperna”.

Är jag verkligen så självupptagen?

Jag är, enligt ett internet-test, en gul person. Efter att ha läst förklaringarna har jag börjat se mig själv som en otroligt självupptagen person, jag har till och med börjat ursäkta mig för det. Det kanske jag är, men möjligen inte värre än vissa blåa, gröna och röda personer.

Men DISK:en är som sagt mycket intressant och spännande. Faktiskt tror jag också den har varit värdefull, framförallt i att den nog öppnat ögonen för många i form av ”aha, alla är faktiskt inte som jag” vilket ju såklart är en ovärderlig insikt. Kanske framförallt för chefer, eller de som har knepiga chefer.

Men nu får ni ursäkta mig, mitt gula jag ska gå och avbryta en kollegas historia för att spontant berätta min egen.