Fattiga stör vår ordning

Den här veckan firar vi att Sverige varit en demokrati i 100 år – att kvinnor fick rösträtt. Tidigare i år var det också 100 år sedan Sverige fick sin första fattigvårdslag. Samma dag som vi firar demokratin slår högsta förvaltningsdomstolen fast att kommuner har rätt att begränsa fattiga människors försök att skaffa en inkomst för sig själva och sina familjer för att de anses störa ordningen. 

Vad många inte vet är att beslutet om allmän och lika rösträtten inte gällde alla. De som behövde samhällets stöd för att försörja sig fick inte rösträtt förrän 1948. Kunde man inte försörja sig själv så var man ingen fullvärdig medborgare. Det handlar då som nu om en syn på fattiga människor som några som behöver begränsas så att de inte stör ordningen för oss andra.

För det är just kommunens möjlighet att besluta om olika lokala ordningsföreskrifter som domen i högsta förvaltningsdomstolen handlar om. Vellinge kommun har beslutat ”om ett förbud mot passiv insamling av pengar (tiggeri) vid särskilt angivna områden. När beslutet anmäldes till länsstyrelsen upphävdes beslutet eftersom kommunen inte visat att det passiva insamlandet av pengar hade lett till några ordningsstörningar.

Kommunen hade därmed inte visat att föreskriften behövdes för att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommunen överklagade till förvaltningsrätten som inte heller kunde se att det förekommit ”olägenheter och störningar av sådan omfattning och karaktär” att ett tiggeriförbud var motiverat. Kammarrätten höll med om förvaltningsrättens bedömning.

Vad motiverar ett tiggeriförbud nu?

Vad innehåller då högsta förvaltningsdomstolens dom som gör att ett tiggeriförbud nu anses vara motiverat? De konstaterar att en kommun får besluta om föreskrifter som har till syfte att upprätthålla ordningen i kommunen. ”Avgörande är att regeln ska ha till syfte att komma till rätt med eller förebygga någon typ av störning i det offentliga rummet”. I förarbetena till ordningslagen anges att penninginsamling kan regleras genom ordningsföreskrifter.

Justitieutskottet har också uttalat att det under vissa omständigheter är möjligt att reglera penninginsamling i form av tiggeri på offentlig plats. Alltså är detta möjligt för en kommun att reglera. Högsta förvaltningsdomstolen menar också att kommuner kan besluta om ordningsföreskrifter i förebyggande syfte. Det behövs inte någon utredning som visar att tiggeri, i det här fallet, verkligen är något som stör den allmänna ordningen till någon viss grad. Lokala föreskrifter får inte vara för långtgående för att kunna accepteras.

Det får inte innebära ”obefogade inskränkningar i den enskildes frihet” (3 kap 12 § ordningslagen). Detta gör, enligt högsta förvaltningsdomstolen att de bara får gälla på de områden där störningen faktiskt utgör eller kan antas utgöra ett problem. Och eftersom rätten menar att förbudet gäller ett förhållandevis snävt avgränsat område så finns det ingen anledning att ifrågasätta kommunens bedömning av behovet av ett tiggeriförbud.

Fattiga människor – ett ordningsproblem?

Högsta förvaltningsdomstolen skiljer sig från de tidigare instanserna i att de instämmer i Vellinge kommuns bedömning att människor som passivt ber om pengar kan störa ordningen på gator och torg. Att se fattiga människor försöka få en inkomst utanför vår lokala mataffär stör oss tydligen så mycket att det är ett ordningsproblem. Det är också rätt att begränsa fattiga människors frihet mer än andra.

Nu går en rad välmående mindre kommuner ut och säger att de minsann också ska införa liknande förbud. Som tur var finns det också kommuner som har en helt annan inställning till de människor som passivt ber om pengar. Kommuner där socialtjänst och polis arbetar uppsökande och talar de språk som de som tigger talar. Kommuner där man försöker ta reda på varför människor tigger och hur man kan hjälpa dem.

Vi vet att allmänhetens attityder mot dem som tigger blivit hårdare, så hårt så att det lett till ofredanden, misshandel och till och med mord. Det är ett ordningsproblem om något. Den här domen riskerar att göra en redan utsatt grupp ännu mer utsatt men det är tydligen befogat för att vi andra ska slippa se dem.