Flyktingströmmarna och socialtjänsten

I nya numret av Socionomen följer vi flyktingströmmarna genom Europa och tittar närmare på socialtjänstens möjligheter att möta upp på ett rättssäkert sätt.

Abbas var tvungen att hålla sig inomhus för att undvika de iranska soldaterna. Att bli gripen skulle betyda att skickas till Syrien för att delta i kriget där. Ett öde som drabbat många unga afghanska killar i Iran.
– Mamma var jätteorolig. Om jag hade åkt till Syrien skulle jag kanske återvänt hem som ett lik, sa hon, säger Abbas och visar med armarna som om han bar en död kropp i famnen.

Därför beslutade Abbas mamma att han som var äldst var tvungen att bege sig till Europa. Han har fyra systrar och en bror. Abbas pappa är försvunnen sedan drygt två år, ingen vet vart han tagit vägen. Mamma tror att han kan ha skickats till Syrien. Många afghaner lever som gömda i Iran eftersom de fruktar att bli gripna och förda till Syrien. Risken är särskilt stor för unga killar. De som har möjlighet ger sig iväg till Europa.

Abbas försöker nu skapa ett nytt liv i Malmö. Han siktar på att bli läkare eller ingenjör. Socialtjänsten runt om i landet kämpar för att ge de ensamkommande barnen en så trygg start som möjligt. 

I Mönsterås, en liten kommun med 13 000 invånare, tassar IFO-chefen Cecilia Brauer försiktigt förbi faxen. Med jämna mellanrum kommer meddelanden om att nya ensamkommande barn är på ingång. Då har kommunen 24 timmar på sig att ordna en placering. Hon förklarar läget:
– Förra veckan kom fyra nya barn hit.

Hur många placeringar har ni i Mönsterås just nu?
– Icke-ensamkommande barn, där har vi 25 placeringar. Just nu är runt 15 ensamkommande barn placerade hos anhöriga. Sedan har vi 40 ensamkommande till som bor på HVB-hem eller i egna lägenheter.

Cecilia Brauer berättar att HVB-hemmet har 12 platser – men just nu bor det 22 pojkar där.
– IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) har slutat kräva att alla ska ha var sitt rum – det går inte i den extraordinära situation som råder just nu.

Vad tycker du borde till för att säkerställa rättssäkerheten för ensamkommande flyktingbarn?
– Vilken fråga – den här flyktingvågen är så omfattande att jag inte tror att någon kan överblicka följderna av det här än. Men visst, ett samlat statligt ansvar för det första mottagandet, och ordentliga ekonomiska resurser – det kan man väl önska sig.

Just nu går Cecilia Brauer ut och söker familjehem. Men hon är skeptisk till konsulentstödda sådana, som hon tycker är ohemult dyra. Och kontrollen är obefintlig:
– Jag har varit med om att få förslag om familjer som vi redan tidigare konstaterat inte håller måttet. Så tillståndsplikt och tillsyn av IVO – det behövs omgående.

SKL, Sveriges kommuner och landsting, tror att antalet bolag som erbjuder att förmedla familjehem är mellan 100 och 200 stycken. Ingen vet exakt. Bolagen registreras inte och det behövs inte något tillstånd för verksamheten. IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som granskar socialtjänsten granskar i dag inte familjehemsföretagen som de gör med exempelvis privata HVB-hem. Flera familjehemsföretag kan ta ut miljonvinster.

Håkan Ceder, särskild utredare i utredningen om tvångsvård för barn och unga, uppmanade regeringen redan förra året att öka kontrollen av familjehemsföretagen. Bland annat genom att införa tillståndskrav, men än har inget hänt.

Christian Franzén är en av dem som startat egen verksamhet. Han trivdes bra på sitt jobb som verksamhetschef vid integrationsenheten i Nybro. Men för två år sedan sade han och en kollega som arbetade med familjehemsutredningar upp sig och startade ett eget företag med konsultentstödda familjehem:
– Jag såg att det fanns en stor brist på familjehem med särskild kompetens för att ta emot ensamkommande flyktingbarn. De var inte nischade mot deras behov. Vi ville skapa en verksamhet med ett bra konsulentstöd för den gruppen. Idag har vi ett högt tryck och får tacka nej till uppdrag.

Hur ska en socialchef kunna lita på att ni har utrett familjehemmen lika omsorgsfullt som en kommunal utredare skulle ha gjort?
– Jag förstår oron. Det borde verkligen finnas en tillståndsplikt för att inte oseriösa lycksökare ska kunna öppna nästan vad som helst. För visst finns det starka incitament för företagare att inte slösa bort sina egna tillgångar – något man riskerar att göra om vissa frågor ställs till vissa familjehem. Jag tror att det finns exempel på företag som godkänner sina familjehem till varje pris och som ”tvättar bort” uppgifter i utredningen som inte fungerar. De förlorar ju pengar annars. Tillstånd garanterar inte allt – men det skulle sålla bort några.

I nya numret, Socionomen nr 7, kan du läsa mer om Abbas svåra flykt till Sverige, om socialtjänstens utmaningar och om motstridigheter kring utredning och bedömning av familjehem.