Förbundsordförandes tal vid "Stå upp för Öppet Sverige" i Almedalen 4/7 2018

Hej allihopa!

Det är en märklig tid vi lever i.

Vi har aldrig haft det så bra som vi har det idag.
Ändå har vi så svårt att ge till dom som har mindre.

Vi har aldrig haft så många som arbetar som nu.
Ändå finns det dom som säger att Sverige har havererat.

Vi har aldrig haft så mycket kunskap som nu.
Ändå sprids lögner som ogräs och faktaresistensen växer.

Vi har aldrig haft så många på flykt från krig och förföljelse som nu.
Ändå har vi högre murar och stängda gränser.

Vi trodde aldrig att mänskliga rättigheter kunde tas bort i demokratier.
Ändå rullas hbtq-rättigheterna tillbaka i allt fler länder. Och asylrätten är i gungning.

Varför är det så här?
Varför är så många så rädda just nu?
Det oroar mig.

Jag heter Heike Erkers och är ordförande för Akademikerförbundet SSR. 

Vi lever i en rädslans tid. Rädslans retorik har fått fotfäste. Inte minst detta valår. Också i den politiska debatten 

Vi har en vice talman i riksdagen som talar om svenskar i motsats till judar och samer.
Vi har politiker som tävlar i hårdare tag och stängda gränser.
Vi har en högerpopulism som växer sig stark runt om i världen, också i Europa och Sverige. 
Vi har nazister på Visbys gator.

Alldeles för många letar auktoritära ledare.
Varningslamporna blinkar för demokratin.

Vi behöver inte fler Trump, Orban, Erdogan eller Putin. 
Vi behöver kloka politiker som dyrkar demokratin och folkstyret och som älskar olikhet.

När vi lägger upp, på sociala medier, att vi ska stå här med en kurd och en transperson tillsammans med alla er. 
Ja, då går hela trollfabriken i spinn med hot, hat och intolerans.

Nu är det hög tid att säga ifrån! 

Vad vi gör spelar roll.
Vad vi säger spelar roll.
Politik spelar roll.
Engagemang spelar roll.

Alla vi spelar roll.

Det finns problem kvar att lösa. 
Dom ska vi inte sopa under mattan. 

Vi har växande klyftor.
Vi har utanförskap och segregation.

Men lösningen är inte att skrika undergång och elda på rädslan.
För visst är det konstigt.
Det är just de som skriker undergång som aldrig är med och snickrar fram lösningarna.

Men nu räcker det!

Som fackförbund lovar jag att vi ska göra vårt. 

Vi ska fortsätta utbilda i likabehandling.
Vi ska fortsätta ta fram konstruktiva förslag för snabbare etablering.
Vi ska teckna bra kollektivavtal för bra arbetsmiljö, för ett inkluderande arbetsliv.
Vi ska fortsätta slåss för ett arbetsliv där det inte spelar någon roll var du kommer ifrån, om du sitter i rullstol, vem du älskar, vad du tror på eller hur du identifierar dig. 

Akademikerförbundet SSR är med och snickrar på lösningarna!

De flesta av oss har levt i en tid då homosexualitet ansågs som en sjukdom. 
Min mamma är född när det var kriminellt. 
Nu kan homosexuella gifta sig.

Men hur gick det till? 
Jo, hbtq-personer och stolta föräldrar, syskon, kompisar och kollegor började trycka på. Och kloka politiker lyssnade. 

Engagemang spelar roll. 

Politik gör skillnad.

Om två månader är det val.

Låt oss gjuta mod i alla demokratiska partiföreträdare så att de slipper vara rädda.
Låt oss gjuta mod i alla som gillar olikhet i alla dess former och som inte ser det som ett hinder varken för anställning, utbildning, kärlek eller vänskap.

Två som mer än många andra, personligen, har sett rädslan för olikhet och som har hittat varandra just i det, har vi med oss idag. 

Inte trots olikheten, utan på grund av den.

Välkomna nu — Özz Nüjen och SaraClaes Lundh!