Gästblogg: Barns rättigheter i praktiken

Barn har mänskliga rättigheter som ska tas hänsyn till oavsett föräldrars eller andra förmyndares intressen. Men alldeles för ofta ses barn bara som en del av en familj och inte som självständiga individer, skriver Lise Bergh, ordförande för Rädda barnen, som gästbloggar i veckan.

Som ordförande för Rädda Barnen har jag märkt att omvärlden har svårt att på riktigt förstå vad det betyder att barn har rättigheter. Barn ses ofta inte som egna individer utan nästan alltid som en del av en familj, eller som står under någon form av förmyndarskap.

Därför vill jag börja med att slå fast att barn har rättigheter: Mänskliga rättigheter som är fastslagna i FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen. Det betyder att barn är rättighetsbärare och att barnens rättigheter ska beaktas självständigt oavsett vad föräldrar eller andra förmyndare anser. Det betyder också att stat och kommun har ansvar för att säkerställa barnets rättigheter oaktat föräldrarnas situation eller förmåga.

Brister i bedömningar och stöd

Ja men det vet vi ju, säger ni. Ja kanske, säger jag. Men i konkreta situationer ser man inte barnet som en egen individ med egna rättigheter. I praktiken ser vi varje dag hur samhället brister i sin förmåga att ta ansvar för att säkerställa barnets rättigheter.

Det kan handla om brister i bedömningar av barns individuella asylskäl, brister i stödet till barn som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck eller hur föräldrarnas socioekonomiska status påverkar barnets möjligheter att få en god och likvärdig utbildning.

En rättighet som inte ofta uppmärksammas och där samhället brister i att ta ansvar för barnets rättigheter är rätten till bostad. Rädda Barnen har under många år arbetat med att belysa orsaker och konsekvenser av barnfattigdom. Nyligen publicerade vi rapporten ”En plats att kalla hemma – om barn i hemlöshet”. Rapportförfattaren, Tove Samzelius, har följt ett flertal barnfamiljer med stora utmaningar att komma in på bostadsmarknaden och har även intervjuat yrkesverksamma som möter bostadslösa familjer i sitt arbete.

Rapporten visar att samma grupper av barn som löper störst risk att växa upp i fattigdom i Sverige även löper störst risk att bli hemlösa – barn till ensamstående mammor och utlandsfödda föräldrar. Osäkra boendesituationer och akut hemlöshet är i allt större utsträckning både en konsekvens av ekonomisk utsatthet och orsak till att barn växer upp i fattigdom. Högre krav på hyresgäster, större konkurrens på bostadsmarknaden och bostadsbristen har alla bidragit till en ökning av barnfamiljer som inte hittar någon stans att bo.

Handling, inte bara ord

En av barnkonventionens grundläggande principer är att barnets bästa alltid bör beaktas. Barn har rätt till en levnadsstandard som kan tillgodose deras ”fysiska, psykiska, moraliska och sociala utveckling”. Barn behöver ett stabilt boende för att ges möjligheten till en trygg och gynnsam uppväxt.

Barn som är hemlösa tvingas leva med en ständig oro för hur och var man ska bo, ofta i miljöer som är helt olämpliga för barn – på hotellhem, campingplatser och som inneboende. Boendesituationen påverkar barnens hälsa, skolgång och relationer till vänner och familj. Många barn säger att man mår dåligt, att man känner sig otrygga, oroliga och stressade.

Tänk er själva att varje dag ställa frågor som: Var ska vi bo? Kan jag gå kvar i min skola? Kommer jag att kunna träffa mina kompisar? Kan jag läsa läxor eller måste jag trängas med andra? Är de andra snälla människor?

Rädda barnens rapport visar att det allt för ofta saknas ett barnrättsperspektiv i bemötandet av bostadslösa familjer. Det saknas också en överblick av problemets omfattning både på nationell och kommunal nivå och många kommuner har inga riktlinjer för hur man ska säkerställa att barns boende uppfyller en skälig levnadsnivå.

Barnrättsperspektiv och barns rättigheter i praktiken borde vara att koppla ihop kommunens bostadsförsörjningsansvar och socialtjänstens skyldighet att säkerställa barns rätt till en skälig levnadsstandard. Att våga se utmaningarna och agera på problemet. Bostadslösa barn måste bli en prioriterad politisk fråga, både på nationell och kommunal nivå.

Och jag slutar som jag började. Barn har rättigheter och det handlar inte om ord i en konvention, det kräver handling.

Lise Bergh

Ordförande för Rädda barnen