Gästblogg: Drömmen om den goda arbetsplatsen

Jag står på stationen. Det är tidigt på morgonen och jag tittar på alla människor runt omkring mig. Var är de på väg någonstans? Själv är jag trött, ja faktiskt på gränsen till utsliten. Det senaste året har varit extremt påfrestande, såväl privat som professionellt. Numera har jag min älskade 9-åriga dotter varannan vecka. Det är de veckorna som livet är som mest meningsfullt.  Jag berättar det eftersom jag tror att ett aktivt föräldraskap också kan skapa förutsättningar för ett gott ledarskap.

En bra ledare är de som med värme, omtanke och med kärlek sätter andra framför sig själv. Som får människor att växa och utvecklas på riktigt. Som finns där när det blåser som hårdast. Som vågar ta ansvar för andras misstag. Men de senaste tio åren har jag märkt en allt tydligare tendens att skjuta ifrån sig ansvar, att vi avrättar budbärarna och att många ledare gömmer sig när det blåser hårt. Det är inget bra ledarskap! Inom Ikea lärde jag mig att felen är vår största tillgång – de gör oss ännu bättre!

En sista desperat utväg

När jag står i mina tankar den där morgonen kommer plötsligt en kvinna i övre medelåldern fram till mig. Hon känner igen mig från någon tidning eller kanske var det från tv-programmet Morgans Mission 2. Hon är ledsen, arg och vill prata med mig.

Jag har blivit något av en ”kändis” i Sverige när det gäller mobbningsfrågor i arbetslivet. Varje dag ringer det människor från hela Sverige som berättar om sina upplevelser av att ha blivit utsatta för mobbning på sina arbetsplatser. Många av dem har som jag ovan försökt beskriva blivit utsatta för Kafkaprocesser i samband med mindre fel som inträffat i organisationen. Människor som vänder sig till mig som en sista desperat utväg.

Dessvärre kan jag inte göra något revolutionerande. Jag kan tipsa om arbetsmiljömedicinska utredningar, om att de ska vädja till företagsledningen om att kopiera Falu kommuns utredningsmodell, men allt som oftast är det ingenting jag kan göra. Svenskt arbetsliv har varit uselt på att hantera de här frågorna. Både den privata och den offentliga sektorn.

"Plötsligt är du ute i kylan"

Tillbaka till kvinnan i fråga. Hon ger mig en stor kram, håller länge fast mig och säger tack! Hon säger tack för att jag vågar stå upp för det hemska som sker varje dag på svenska arbetsplatser. För att jag ser de som blir utsatta och för att jag i många medier berättar om vårt arbete. Sedan tittar hon djupt in i mina ögon och säger;

– Var försiktig Richard. Risken är stor att snart är det din tur. Du blir utstött, utfryst. Det börjar med att du plockas bort från viktiga forum, du kanske blir utesluten ur din chefs ledningsgrupp. Dina frågor negligeras. Man himlar med ögonen när du föredrar något. Du blir plötsligt helt ensam.

– Man börjar granska allt du gjort, hittar något skitfel, förstorar det och helt plötsligt är du ute i kylan. Man börjar prata om förtroende och subjektivt säger de, som bevisligen mobbar dig, att du saknar förtroende. Risken är att du hamnar där eftersom att du ser världen såsom den är, för att du står upp för sanningen och för att du inte är rädd för att ta ställning mot de felaktiga strukturerna. Passa dig för det. För vi behöver dig. Du är en av få röster med mandat som ser oss.

Sedan berättade hon om sin resa. Om hur hon varit med om precis det hon varnade mig för. Och om hur hon plötsligt en dag kallats in till sin chef som förklarat att man saknar förtroende för henne. En hemlig utredning hade gjorts där anonyma vittnesmål legat till grund för chefens beslut. Beslutet var tydligt. Hon skulle ut, direkt. När hon sedan frågade varför så fick hon inga egentliga svar. Det fanns inga objektiva orsaker. Ingenting som skulle ha hållit i en offentlig rättssäker process i arbetsdomstolen. Sannolikt var hon endast en duktig medarbetare med andra idéer än chefens. Istället för att ge kvinnan en chans att förverkliga idéerna blev hon utstött, slängd på samma soptipp som tiotusentals andra människor.

Medmänsklighet

Samtalet gjorde starkt intryck på mig. Det kröp in under skinnet. Jag hade svårt att sova den natten och funderade mycket på det faktum att 100–300 människor varje år tar sina liv till följd av mobbning på sina arbetsplatser. Vid hotellfrukosten valde jag ett eget bord för att reflektera över samtalet som gjort sådant starkt intryck på mig, för att försöka skriva ner några minnesanteckningar. Efter 30 minuter tittade jag ner på mina författade minnesanteckningar. Endast ett ord fanns där: Medmänsklighet.

Jag har själv gjort alla fel man kan göra när det gäller mobbningsfrågor. Jag har utrett med anonyma vittnesmål, jag har bidragit till mobbning genom att passivt tittat på eller låtit bli att ingripa. Jag har säkerligen också aktivt kränkt andra människor. Det är för jävligt men jag har inte gjort det för att jag velat utan för att jag inte har haft kompetens nog att hantera frågorna.

Jag ”vaknade” 2014 då vi hade ett svårt personalärende i kommunen. Av en slump kom jag i kontakt med Sveriges främsta mobbningsexpert, Stefan Blomberg. Han öppnade mina ögon och ur en gemensam syn på arbetslivets komplexitet och problematik växte också en vänskap fram. Idag föreläser vi tillsammans om mobbningens konsekvenser för människor och för samhället i stort och hur vi bör göra för att motverka mobbning.

Inga enkla svar

Hur ska man göra då? Frågan är komplex och har inga enkla svar. Jag och den organisationen jag arbetar i gör fortfarande fel. Vi har problem men vi vill något bättre. Min personliga modell för att lyckas handlar om dessa aspekter. Aspekter som min nuvarande arbetsgivare också i mångt och mycket har beslutat om, och andra delar diskuteras att implementeras;

1. Rättvisekultur

• Här ligger frågor som exempelvis rör kompetensbaserad rekrytering. Enda möjligheten att erhålla ett arbete skall vara utifrån objektiva kompetenskriterier och genom en kompetensbaserad urvalsmodell.
• Alla medarbetare behöver få möjlighet att kunna påverka sitt arbete och sina arbetstider. Det kan handla om att få möjlighet att delta i arbetets planering men också att få ett stort inflytande på när och hur mycket man vill arbeta. Det handlar om att försöka skapa möjlighet till frihet för alla på arbetsplatsen. Frihet föder kreativitet.

2. Medmänskliga chefer och medarbetare

• Här handlar det om att bygga ett ledarskap som handlar om att chefen vill andra väl, och att chefen skapar förutsättningar för människor att lyckas i sina arbeten men också i sina liv. Om att stötta varandra och andra; om att använda sitt hjärta i sin yrkesutövning. Samma sak i medarbetarskapet. Vi behöver medarbetare som vill varandra väl och som ger sin chef förutsättningar att lyckas. Kort sagt vi behöver medmänskliga arbetsplatser och organisationer där medarbetare och chefer känner förtroende för, och positiv gemenskap med, varandra.

​3. Hantera avvikelser på rätt och trovärdiga sätt

• Här handlar det om evidensbaserade sätt att utreda och hantera avvikelser. Exempelvis när det kommer till utredningar om mobbning och kränkande särbehandling. Genom att arbeta utifrån den norska utredningsmetoden Faktaundersökelse skapas goda förutsättningar för objektivitet. Utifrån rättssäkert material fattar vi sedan rättssäkra beslut. Det innebär också att vi alltid strävar efter att försöka få människor att gå vidare. Tillsammans. Försoning och uppriktiga förlåt till drabbade personer är extremt viktiga aspekter i mobbningsrelaterade ärenden.

Ett mobbningsfritt arbetsliv

Låt oss tillsammans börja resan mot ett mobbningsfritt arbetsliv. Om ett arbetsliv där de 30-70 miljarder (per år) som idag mobbningen kostar istället används till bättre saker. Om ett arbetsliv där de 10 000 människorna som är sjukskrivna till följd av mobbningen varje år återgår till sina jobb och där barnen till de 100 – 300 människor som varje år begår självmord (som en konsekvens av arbetsplatsmobbning) istället får ha sina föräldrar kvar i sina liv. Det arbetslivet ska jag eftersträva. Det får bli min livsgärning.

Richard Mårtensson, HR-chef

(Åsikterna i denna blogg är Richards privata och inte nödvändigtvis överensstämmande med hans arbetsgivares)