Gästblogg: Myten om marknadsmässiga löner

I den starkt försenade vårstädningen upptäcker jag plötsligt materiella minnen från mitt yrkesverksamma liv på olika fackförbund. Ett stort antal scarves och tygkassar dyker plötsligt upp: presenter som jag begåvats med vid byte av jobb eller besök på arbetsmarknadsorganisationer. Vissa gåvor sticker ut och är – om jag får använda det ordet – mer genusprofilerade än andra.

Se där ett stort paraply med bilder av alla de broscher sjuksköterskeskolorna förr i tiden fäst i halslinningen på sina nyutexaminerade. Måste vara en gåva från Vårdförbundet eller Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund som det hette fram till 1993. Men var kommer väskan med slipsen från? Ett visitkort i väskfacket avslöjar. Det var avskedsgåvan från den sedan länge insomnade Kommunaltjänstemannakartellen KTK. Inget medvetet inlägg i debatten om könsidentitet skulle jag tro. Jag minns de hjärtliga skratten vid paketöppningen. Någon sprang visst och hämtade en scarf. Slipsar till män och scarves till kvinnor, tydliga gränser mellan de två kön som dominerar det heteronormativa sättet att tänka om kön.

"I lönepolitikens skamvrå"

Den present som jag uppskattat mest ligger inte undanstoppad i något sällan städat skåp. Den hänger fullt synlig i köket, lika modern idag som när jag fick den för snart tjugofem år sedan. Det är ett stort vitt förkläde med knyte bakom nacken och band runt midjan, hur praktiskt som helst och med plats för mycket text på tyget. Så här står det: ”Välutbildade kvinnor står i lönepolitikens skamvrå.” Och med versaler i rött: ”SLÅ NÄVEN I KÖKSBORDET!”

På förklädet kan man förutom Akademikerförbundet SSR:s dåvarande logga studera en lönestatistisk graf som anger genomsnittlig månadslön och andel män i 15 yrkesgrupper med akademisk utbildning. Grafen illustrerar sambandet mellan låg lön och kvinnodominans i respektive yrkesgrupp. Arbetsterapeuter, kuratorer, sjukgymnaster, bibliotekarier, socialtjänstemän (det är förklädets yrkesbeteckning) klumpar ihop sig i låglönehörnet.

 I stort sett ser det likadant ut idag även om en långsam utveckling mot mer jämställda löner är på väg enligt Medlingsinstitutets årliga rapporter. Enligt min mening är det bekymmersamt att samma förklaringar till löneskillnaderna som på 1980-talet ständigt dyker upp i diskussionen. Kvinnor väljer fel utbildning och fel jobb. ”Bli metallarbetare istället för socialsekreterare, så ska du se att det ordnar sig med lönen!”  Det tycks svårt att erkänna att löneskillnaderna inte handlar om att kvinnor väljer fel utan om nedvärdering av yrken som förknippas med kvinnor. Kraven i arbetet och ibland också de anställdas prestationer värderas efter kön. Sällan på ett medvetet nedvärderande sätt utan därför att ett patriarkalt arvegods ligger inbäddat i strukturer och rutiner på arbetsmarknaden.

Skymd sikt och dimridåer

Vi måste lära oss känna igen hur fördunklingen av de reella orsakerna till löneskillnaderna upprätthålls. För mig har boken ”Metaforernas tyranni” av Östen Olsson och Björn Rombach varit en ögonöppnare. En metafor är enligt Svenska Akademiens ordlista ett bildlikt uttryck. Metaforer har makt över tanken. De kan vara till hjälp men också vara ett gissel genom att, som Olsson och Rombach uttrycker saken, ”skymma sikten, lägga ut dimridåer och släcka tankens ljus.”

Det är särskilt två metaforer som har lagt ut dimridåer. Den ena är marknaden och den andra är märket, bägge effektiva bromsklossar mot en utjämning av löneskillnaderna. När diskrimineringslagens bestämmelser om lönekartläggning ska tillämpas, vilket från och med den 1 januari i år ska ske varje år, har en vanlig förklaring till mäns högre löner hittills varit att det är marknaden som avgjort detta.

Metaforen marknaden ska få oss att tänka på en osynlig gudom utrustad med en våg i handen som mäter vad som är rättvis lön och som förser arbetsgivaren med prislappen. Problemet med denna suggestiva bild är att någon sådan marknad inte existerar. Om den fanns hade ju kollektivavtal varit onödiga. Vi måste rent intellektuellt ta itu med denna metafor som slentrianmässigt återskapar värdediskrimineringen på arbetsmarknaden. Fack och arbetsgivare måste lära sig skilja ut de sällsynta situationer då det inte går att få ett jobb tillsatt utan att erbjuda högre lön än anställda med lika eller likvärdigt arbete uppbär. Att en lön är ”normal” på arbetsmarknaden innebär inte att den är fri från diskriminering.

Maktspråkets verktyg måste granskas

Den andra metaforen med makt över tanken är ”märket”. Som vi alla vet syftar det på att exportindustrins löneöverenskommelser ska fungera som norm för alla andra kollektivavtal. Själva ordet märke ger ett oskyldigt intryck. Men bakom ordet lurar föreställningen att en katastrof kan inträffa om arbetsmarknadens organisationer rundar märket och låter kvinnodominerade yrkesgrupper få mer i syfte att de ska komma ikapp. ”Om inte märket respekteras kommer det att drabba kvinnorna hårdast”, är ett argument i debatten. Alla kommer att få det sämre och kvinnorna blir arbetslösa.

I min forskning om hur löneskillnader mellan kvinnor och män upprätthålls och återskapas har jag kunnat se att detta hot om ekonomins sönderfall ständigt dykt upp, när mera kraftfulla åtgärder mot könsdiskriminerande löner övervägts i form av kollektivavtal eller lagstiftning. Det har övertygat mig om att marknad och märke är maktspråkets verktyg som måste synas i sömmarna på ett annat sätt än hittills skett.  Mitt tips för både rolig och givande sommarläsning i hängmattan är därför Olssons och Rombachs ”Metaforernas tyranni” särskilt kapitel 7 med rubriken ”Ställ metaforen mot verkligheten” där myten om marknadsmässiga löner mister sitt sagoskimmer.

Lena Svenaeus

Fil. dr. i rättssociologi, Lunds universitet