Hen är här för att stanna

Tänk att ett litet ord på ynka tre bokstäver, ett litet pronomen, kan skapa en sådan debatt. Ord som ifrågasätter makt och normer är ofta ifrågasatta – alla har en åsikt! – men vi kan faktiskt tacka motståndarna för att hen nyligen tagits med i SAOL.

Hen, ett pronomen:

A)
Ett könsneutralt ord för att beskriva en person vars könsidentitet är okänt.
Exempelvis i frasen "En medlem hörde av sig till oss på jouren, jag hänvisade hen direkt till dig."  
(Och för den vetgirige: hen böjs i genitivformen till hens. Det är således hens ansvar att höra av sig till mig, i exemplet ovan). 

B)
Hen är också ett könsneutralt pronomen för en person som inte identifierar sig som man eller kvinna, eller både ock samtidigt, samt den som identifierar sig bortom det binära könssystemet.

Neutralt och konfliktfyllt

Hen. Enkelt. Praktiskt. Och ändå så konfliktfyllt. Det rubbar något i grunden. Synen på – eller snarare föreställningen – om våra kön. Hen har debatterats i flera år i den svenska språkdiskussionen, men det var först 2012 som debatten fullkomligt exploderade i media. Ordet hen var bokstavligt talat på allas läppar och tangentbord. Det skrevs kopiösa mängder artiklar, bloggar, inlägg i sociala medier med mera, och debatten fördes lika stormigt i radio och tv. Hen engagerar.

Hen finns även med i en helt ny avhandling "Språkaktivism – Diskussioner om feministiska språkförändringar i Sverige från 1960-talet fram till 2015" av Daniel Wojahn, Uppsala Universitet. Faktum är att hen lanserades för första gången redan på 1960-talet, men då fick det inte fäste i svenska språket. Behovet kanske inte fanns då, men det gör det idag.

Personligen gillar jag hen, det är praktiskt och neutralt. Användbart. Jag använder hen när könet inte spelar någon roll eller är okänt, till exempel på ett litet barn, en person med ett utländskt namn jag inte hört förut, eller om jag är osäker på vad personen själv identifierar sig som.

Det är också enklare att använda hen, jämfört med att skriva/säga "hon/han" eller att använda ”vederbörande” frasen "personen i fråga" eller "den personen". Det underlättar i korta texter, i allehanda exempel i utbildningssammanhang, i manualer och checklistor, och inte minst för att skapa ett gott bemötande.

Självklart finns det ingen anledning för mig att använda hen om min vän Tobias om jag vet att Tobias identifierar sig som man och att han känner sig bekväm med pronomenet han. Det vore både oförskämt och ignorant. Att vägra använda hen om en person som uttryckligen inte känner sig bekväm i indelningen kvinna/man, och därmed tvinga på vederbörande ett han/hon är enligt min mening lika oförskämt och ignorant som att kalla Tobias för hon. Snacka om en krock istället för ett möte! Till vilken nytta?

Motståndet hjälpte hen på traven

Fler krockar än möten verkar gälla i delar av debatten om hen. En del motståndare tycks tro att begreppet hen kan göra våra barn könslösa och förvirrade, att det ska göra fler människor till homosexuella, att skillnaderna mellan man och kvinna ska raderas ut, att begreppen manligt/kvinnligt ska urvattnas. Var får folk allt ifrån?

Just motståndet tänker jag har haft stor betydelse. Större än många anar! Att ordet hen togs upp i Svenska Akademins Ordlista, SAOL, beror på de mätningar och den statistik som förs över ord som används eller inte används i tal och skrift. Språkvetare kallar det för frekvens. Ordet hen fick en väldigt hög frekvens tack vare alla motståndare till hen, som just gödslade med ordet i debatten. Det kanske är tack vare de mest hårdnackade motståndarna som vi sitter med hen i SAOL. En lika svindlande som skrattframkallande tanke! 

Jag hyser ingen rädsla för att vare sig män eller kvinnor ska utplånas eller att våra barn ska bli mer förvirrade än tidigare generationer. Men avhandlingen får bli en del av semesterläsningen och jag är övertygad om att hen är här för att stanna.