Inte din leksak

Det har skrivits spaltkilometer om #metoo och det som framförallt kvinnor utsätts för i samhället och inte minst på jobbet. Den senare tidens diskussioner, debatter och politiska utspel har fått många av oss att förändra vårt sätt att se och tänka. Det spelar roll. I Sverige, till skillnad från många andra länder, har vi dessutom hållit diskussionen och kampen levande under en väldigt lång tidsperiod.

I höstas när #metoo mer eller mindre exploderade bloggade jag och vädrade min oro för att det här bara skulle bli en hashtag. Det började så stort, och det hade kunnat bli så fel. Idag är jag väldigt glad att mina kraxande olyckskorpar hade fel. Det här fortfarande viktiga frågor och det engagerar, tack och lov, många även fortsättningsvis. Det finns ingen anledning att tro att våren inte skulle fortsätta i samma spår.

Vad kan vi göra?

Det går inte en vecka (ena påsklovsveckan undantagen) utan att lokalfackliga företrädare, studenter, kollegor, medlemmar eller organisationer hör av sig och undrar vad förbundet gör, tycker eller om vi kan hjälpa andra att göra något för att lyfta olika sakområden utifrån Metoo-rörelsen. Det här ger ringar på vattnet och det får också bäring på andra frågor som rör mänskliga rättigheter. Förbundets studentorganisation har tagit det ett steg längre – de bjöd in Fatta till sitt kommande årsmöte nu till helgen.

Det som ligger längst fram på mitt skrivbord den här veckan handlar mest om universellt utformade arbetsplatser, kommande #metoo-föreläsningar/sexuella trakasserier, hbtq-föreläsningar, Arbetsmiljöverkets regelöversyn gällande alla föreskrifterna, samt myndighetens senaste rapporter om gränslöst/flexibelt arbete och inte minst material till förbundets kongress i maj. Arbetsmiljö och arbetet för lika villkor är ständigt aktuellt!

I öronen dunkar Spotifys ESC-lista med låtarna som ska bedömas, bespottas och berömmas i Lissabon senare i maj. Utöver en stor mängd hjärta och smärta så blir det en del krig och fred (skulle kunna vara mer beträffande världsläget...), men det som sticker ut är olika bidrag som lyfter andra perspektiv från världen så som det ser ut här och nu.

Not your toy

Jag vill utbrista i ett ”Äntligen!” för bidrag i Eurovision är ofta väldigt konservativa, om de inte är rena skämt. Italiens bidrag lyfter fram terrordåden som skakar världen, medan Frankrike lyfter flyktingsituationen. Malta vill synliggöra den psykiska ohälsan som framförallt drabbar kvinnor och Schweiz slår ett slag för att vi inte ska kasta stenar och döma andra i vår omvärld alltför fort. Israels bidrag sticker ut – i år igen – med sin Not your toy och hela texten andas #metoo. Dessutom är den lite rolig, och bra!

Budskapet, att inte vara någons leksak, är viktigt. Den summerar mycket av det som Metoo-uppropen handlar om, att synliggöra makten och att kunna återta densamma. Sverige är inte alls med på det temat i Eurovison i år. Här är det istället det vertikala uttrycket som ska leda till horisontella framgångar.

Kvinnors upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp har och har haft ett högt pris. Men ändå är Metoo att betrakta som en vinst. En vinst för alla som utsatts och kan känna stödet, för att alla vi får upp ögonen för det som sker och kan göra något åt det, och inte minst för de som kampen och uppropen faktiskt kan rädda. Det återstår dock att se om Israel vinner.