Jag klappar när lönerna är jämställda

Den 15 februari kampanjade jag tillsammans med många olika fackförbund, politiska förbund och organisationer av olika slag. Vi var nog flera där som har olika åsikter om mycket, men idag samlades vi för en gemensam sak. Vi tycker alla att det är viktigt med jämställda löner.

Vi kampanjade tillsammans under en och samma paroll – Lön hela dagen. ”Vad är nu detta”, tänker du. ”Såklart en ska få lön hela dagen.” Men det är inte så självklart som det låter. Det är inte så verkligheten ser ut för alla. Det är också därför denna blandning av organisationer och förbund har gått samman i en rörelse, som idag ändrade namn från 15.57-rörelsen till 16.00-rörelsen.

Värdediskriminering a kvinnodominerade yrken

Namnet kommer från en uträkning om löneskillnader mellan kvinnor och män. På en arbetsdag mellan 08.00 och 17.00, jobbar kvinnor gratis från 16.00, medan männen får lön för sitt jobb hela dagen. Är detta rättvist? Är det rimligt?

Nej, säger jag i alla fall. Och jag har svårt att tro att någon på allvar skulle argumentera emot. Men ändå är löneskillnaderna mellan kvinnor och män något som fortsätter. Vi har kommit långt från 1950-talets kollektivavtalsskrivna så kallade kvinnolöner som innebar 30 procent lägre lön för kvinnor än män, trots samma jobb. Långt från hemmafruidealet eller yrken som var stängda för kvinnor. Men vi dras fortfarande med en strukturell diskriminering, en värdediskriminering av kvinnodominerade yrken. Och det är bland annat detta som måste förändras.

Kvinnors arbete och kvinnodominerade yrken måste bli rätt värderade. Vi har kommit en bit på väg genom att lönekartläggningar nu ska göras varje år igen. Men för att en lönekartläggning också ska bli rätt genomförd och kunna bidra till en förändring måste även en arbetsvärdering göras. Då kan den strukturella diskrimineringen synliggöras, och förhoppningsvis motverkas. Där har arbetsmarknadens parter ett stort ansvar, men framför allt arbetsgivarna som genomför detta.

"Bara" en timme efter

16.00-rörelsen startade för fem år sedan, och hette då 15.51-rörelsen. Ja, du läste rätt, vi har rört oss nio minuter. Om du vill kan vi istället prata procent och kronor. Löneskillnaderna har minskat 1,8 procentenheter på fem år, männen får i dagsläget alltså i genomsnitt 12,5 procent mer i lön än kvinnor. På en månad blir detta 4 200 kr, på ett år blir det 50 400 kr. Jag kan snabbt räkna upp många saker jag skulle göra för dessa summor.

Med denna takt bör vi nå jämställda löner om 33 år. Även om pensionsåldern höjs i takt med att jag blir äldre har jag kanske precis gått i pension då, liksom många av kvinnorna runt mig. Troligen med lägre pension än våra manliga kollegor och bekanta. En ojämnställd lön ger ju logiskt nog tyvärr en ojämnställd pension också.

När klockslaget släpptes idag hördes spridda applåder. Nyheten i all ära, men det känns ju fortfarande pinsamt att säga att vi, år 2017, ”bara” ligger en timme efter. Jag kunde inte med att applådera detta. Jag klappar när vi stolt kan säga att lönerna är jämställda. Att vi tillsammans i rörelsen har uppnått målet med lön hela dagen, och kan kalla oss 17.00-rörelsen.