Kompetenskris hotar i kommuner

Sveriges kommuner står inför en avgörande utmaning. De närmaste åtta åren behöver över en halv miljon personer rekryteras till välfärden, samtidigt som konkurrensen om den välutbildade arbetskraften blir allt hårdare. För att undvika en akut kompetenskris krävs en omläggning av politiken som både staten och kommunerna måste medverka till.

Sveriges befolkning växer rekordnabbt och andelen barn och äldre ökar. Det är i grunden positivt. Men det betyder också att frågan om hur kommunerna ska klara av att rekrytera kvalificerad och kompetent personal till de växande behoven är överhängande och borde ha hög prioritet i den kommande valrörelsen.

För att kunna rekrytera och behålla välutbildade yrkesgrupper måste kommunerna i långt högre grad än idag erbjuda attraktiva arbetsvillkor och löner. Och förutsättningarna för att använda lönebildningen som ett led i kompetensförsörjningen borde vara goda.

På uppdrag av Akademikerförbundet SSR har jag utrett en utvecklad lönebildningsmodell. Förbundets medlemmar vill se en förnyelse av formerna för hur lönerna sätts och att de strukturella problem som finns blir lösta.

Det finns en bred uppslutning kring nuvarande modell där lönerna sätts individuellt och nära verksamheten. Få längtar tillbaka till centraliserade avtal som inte ger utrymme för den enskilde att påverka sin lön. Men när det gäller hur dagens individuella lönesättning fungerar i praktiken finns mycket kvar att önska. Ett antal undersökningar bland Akademikerförbundet SSR:s medlemmar visar ett utbrett missnöje med tillämpningen. I många kommuner upplever de fackligt aktiva att arbetsgivaren är ointresserad av lönespridning. En annan vanlig kritik är att de lönesättande cheferna befinner sig för långt från medarbetarna för att kunna bedöma deras arbetsinsatser eller att cheferna saknar mandat från högre ort för att sätta de löner som är motiverade.

De kommunala arbetsgivarna måste arbeta betydligt mer systematiskt än idag kring lönesättningen och koppla den till verksamhetens budget och behov av rekrytering. Med en cyklisk lokal löneprocess som pågår året runt går det att skapa tydliga samband mellan verksamhet, kvalitet och lön.

De högutbildade akademikerna i kommunerna är de mest felavlönade på svensk arbetsmarknad. Det är stora, kvinnodominerade grupper med låg lön och mycket liten möjlighet till lönekarriär under yrkeslivet. Trots vissa förbättringar under de senaste åren lönar sig en akademisk utbildning långt sämre för en kommunanställd än i det privata näringslivet. Även de som tjänar mest ligger i genomsnitt 17 000 kronor i månaden lägre än en privatanställd med lika lång utbildning. Detta är inte längre hållbart. Det måste nu de kommunala arbetsgivarna inse.

Om lönebildningen i kommunerna ska bidra till kompetensförsörjningen måste också staten ta ett ekonomiskt ansvar. Det hävdas ofta, inte minst från fackligt håll, att staten inte ska lägga sig i förhandlingarna. Och staten ska inte lägga sig i de privatanställdas förhandlingar eller överta de kommunala parternas roll vid förhandlingsbordet. Men staten har ett övergripande ansvar för välfärden. Staten betalar redan statsbidrag till kommunerna. Den styr verksamheten med lagar och förordningar. Det strider inte mot den svenska modellen om man höjer statsbidragen i syfte att säkra kompetensförsörjningen.

Förr var andra anställningsvillkor än lön ofta bättre i den offentliga sektorn än i den privata. Men så är det inte längre. Skillnader när det gäller pensioner, semester och anställningstrygghet har utjämnats. De kommunala arbetsgivarnas politik är nu att alla villkor ska harmoniseras med den privata sektorn – allt utom lönerna. 

Redan idag sliter många kommuner med brist på personal. Detta beskrivs ofta som ett storstadsproblem men statistik som SCB tagit fram på uppdrag av Akademikerförbundet SSR visar att problemet är nationellt. Från hela landet kommer rapporter om en omfattande personalomsättning och att bristen på bland annat socialsekreterare gör det svårt att upprätthålla kontinuitet och kvalitet i verksamheten. 

Ett argument som ofta hörs är att riktade lönesatsningar till grupper i offentlig sektor skulle vara ett hot mot industrins lönenormerande roll. Medlingsinstitutet har sett som sin uppgift att bevaka ”märket.”  Hållningen har varit att en medling i stort sett aldrig kan bygga på en kostnadsram som går över industrins märke. Det har närmast omöjliggjort relativlöneförändringar av betydelse genom centrala avtal och är en dogmatisk hållning som måste omprövas. Det finns i regeringens proposition inför Medlingsinstitutets bildande skrivningar som öppnar för en mer flexibel hållning. Den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll ska inte överges, men det måste också finnas utrymme för de lönesatsningar som krävs för att den offentliga sektorn ska klara sitt stora rekryteringsbehov.

Den långsiktiga kompetensförsörjningen i kommunerna är hotad. Om vi ska klara välfärden krävs det att aktörer på olika nivåer samverkar. Det framgår av den rapport som jag idag överlämnar till Akademikerförbundet SSR:

• Staten måste ta ett större ansvar för finansieringen. De kommunala, kvinnodominerade akademikeryrkena är de mest felavlönade på den svenska arbetsmarknaden. För att undvika en rekryteringskris krävs det att staten skjuter till medel som gör det möjligt för kommunerna att finansiera högre löner.
• Kommunerna måste bli bättre arbetsgivare. Det finns bland de kommunalanställda akademikerna ett omfattande stöd för nuvarande förhandlingsmodell där lönerna sätts individuellt och nära verksamheten. Men modellen hotas av de stora bristerna i tillämpningen. Det krävs mer lönespridning och bättre löneutveckling över tid. De lokala parterna måste arbeta mer systematiskt kring lönesättningen och koppla den till verksamhetens budget och behov av rekrytering.
• Medlingsinstitutet behöver ha ett bredare fokus än att bara bevaka industrins lönenormerande roll över hela arbetsmarknaden. Det är dess uppgift men hållningen har blivit alltför dogmatisk. Det är i längden ohållbart att med detta som utgångspunkt hindra de lönesatsningar som krävs för att den offentliga sektorn ska klara sitt stora rekryteringsbehov.

Christer Romilson

Tidigare förbundsordförande för Lärarförbundet och ordförande för OFR, Offentliganställdas förhandlingsråd.