Kontor för alla

I mitten av maj 2018 deltog jag i ett studiebesök på Danska Handicaporganisationernes Hus utanför Köpenhamn. Själva säger de att det är världens mest tillgängliga kontorsbyggnad. De sticker verkligen ut hakan! Visionen var att skapa världens mest tillgängliga kontorsbyggnad, utan att bli dyrare eller ha en större miljöpåverkan än en jämförbar byggnad i närområdet. Fastigheten, som stod klar 2013, ser helt vanlig ut, men ljuset och rymden är magnifik. Design och växtlighet finns återhållsamtutspridda, Materialen är trä, glas, stål, lite betong. Ett kontor jag själv skulle trivas i. Vår guide skrattar lite och tillägger, ”Det är ju inget sjukhus. Det är ett kontor. Människor ska trivas här.”

Under rundvandringen kastas det fram det ena tänkvärda resonemanget efter det andra: standarder är bara en miniminivå och anpassat efter normaten, checklistor är av ondo och ramper likaså. Vidare beskrivs att missnöje med tillgängligheten i ett hus är alldeles för dyrt, budgeten ska hållas, konflikter mellan funktionshinder i miljön och estetik är till för att lösas, för många regler skapar en uppsjö av undantag – ett motsatsförhållande till universal design osv. 

Statistik säger att 15–20% av den skandinaviska befolkningen har en funktionsnedsättning och för varannan individ förväntas funktionsnedsättning vara aktuell någon gång under livet. Bara i Sverige har vi 1,5 miljoner människor med hörselnedsättning och cirka 300 000 av dem har hörapparat. Med en åldrande befolkning och vår många gånger ohälsosamma livsstil kommer siffrorna sannolikt att öka. Ytterligare en faktor är att sjukvården blir bättre och bättre – allt fler patienter klarar livhanken, kanske med funktionsnedsättning som följd. Att bygga bra för grupper med olika funktionsnedsättningar är väldigt ofta bra för alla andra också. Det handlar om att göra rätt från början.

Miljö och hållbarhet

Lokalerna i huset omfattar närmare 13 000 kvadratmeter, det inhyser drygt 300 anställda och över 30 000 besökare per år. Energiförbrukningen är låg, hela 40% under standardkraven. Vattenförbrukningen är dock omfattande, något som man i många danska byggnader löser med vattenuppsamling på taket och som sedan används till att spola i toaletterna med. Byggmaterialet är återvunnet till maxgränsen som satts på likvärdiga byggnader och de material som använts därefter är återvinningsbara i nästa steg. Fasaden badar i solljus, medan automatiska persienner och lameller styr bländning och ljusinsläpp. Allt bygger på redan befintlig teknik.

Den sfäriska byggnaden har 300 meter fasad, men för att skapa ett bättre flöde i byggnaden valde arkitekterna att dra ihop konstruktionen till en slags stjärna. Färre steg och kortare avstånd är en viktig tillgänglighetsaspekt i sig. Besökaren hittar rätt utifrån två parametrar: väggfärg och riktning, vilket underlättar särskilt för personer med orienteringssvårigheter eller kognitiva funktionsnedsättningar. Receptionen är centrerad i navet, liksom hissarna, vilka faktiskt är utformade för att användas vid nödutrymning.

Avsaknad av anpassningar

Genom att planera rätt från början behövs inga anpassningar göras i efterhand. Det är här budgetboven finns, anpassningar i efterhand kostar multum! Det första som slår mig är den totala avsaknaden av ramper. Synsvaga och personer med ledbesvär har ofta problem med dessa. Kravet är 5% lutning på ramper och långt ifrån alla rullstolsburna har muskelkraft nog att nyttja dem. Plana ytor är bättre för alla! Det andra är det självklara med taktila ledstråk i samtliga ytor. En ledstång guidar personer med synnedsättning, men den sitter något lägre så att även rullstolsburna ska kunna ta sig fram smidigt. Det tredje är att atriet i centralhallen helt saknar eko då alla mellanväggar och ”balkongräcken” är ljudabsorberande. Dessutom har alla pentrystationer genomgående låga bänkar ute i kontorsmiljöerna och samtliga dessa bänkar är mörka för ökad kontrastvisibilitet.

Fönstren i fasaden är 30 cm högre än i vanliga kontorslokaler. Ljus är en viktig tillgänglighetsfaktor, och förutom dagsljus anses halogen vara bästa lösningen. Sensorer i lokalerna anpassar det elektriska ljuset (vilket i sig håller elkostnaderna nere). Faktum är att dagsljus är bra för navigering, även den med ganska grav synnedsättning kan se skillnader på mörk och ljus. Vi besökare får också lära oss mer om behovet av att se mimik, dvs att personer med synnedsättning många gånger behöver SE det som sägs. Ansiktsuttrycket är viktigt vid kommunikation. Det vet inte minst den som har små barn i sin närhet. Att höra och förstå allt tar för lång tid - det går fortare att SE vad som sägs. Ett GPS-system i byggnaden är inte installerat, här görs inga särlösningar.

Det finns olika typer av toaletter runt om i hela byggnaden. Några är små och traditionella, andra är större. Ett par har även dusch. Gemensamt för samtliga toaletter är att de är märkta med WC och det finns en taktil skylt på dörrarna som visar hur toaletterna är inredda för att underlätta för synsvaga. Genom att använda sig av symbolen WC istället för en mans- respektive kvinnosymbol skapar det också en trygghet för transpersoner och icke-binära som inte känner sig bekväma att kategoriseras så. 

Receptionen är en egen liten juvel i det stora hela. Ljussättningen gör att ingen där får starkt motljus och har både en hög och en låg sektion. Oavsett om besökaren är ett barn, en genomsnittslång eller kortväxt vuxen, om hen kommer gående eller rullande tas denne emot på rätt sätt. Det finns fyra hörslingor i receptionsdisken, alltså både vid den lägre och den högre skivan. Tillgänglighet kommer i båda riktningar då den med hörselnedsättning kan finnas på båda sidorna receptionsdisken. Hörslingor, s.k. super loops, finns för övrigt i samtliga möteslokaler och de är kopplade på ett sätt så att det inte hörs samtal från andra konferensrum än det en befinner dig i, ganska självklart kan tyckas. Men erfarenheten säger någonting annat. Det medges att den här anläggningen är dyr, men det är å andra sidan ett krav att ha slingor i konferensmiljöer idag. 

Ventilation sägs vara det dyraste och mest komplexa i ett bygge, men det är å andra sidan något som alla byggnader måste ha. Arkitekternas ingång här har varit att satsa! Huset fungerar som ett passivhus med nattlig nedkylning via stora luckor i taket. Luften byts inte mindre än sex gånger i timmen, vilket påverkar medarbetarnas energi och koncentration positivt. Ett annat plus med en bra ventilation här är att det gynnar astmatikern och den som är känslig för damm. Det möjliggör även för pälsdjursallergikern att vistas i samma lokaler som den som har sin ledarhund med sig. Bara det! 

Fokus på beprövad teknik

Jag måste erkänna att jag hade förväntat mig ett futuristiskt bygge med massor av teknik och speciallösningar. Jag kunde inte haft mer fel! Den här kontorsbyggnaden blandar det genomtänkta nya med det beprövade. Inga nya dyra lösningar har tagits fram särskilt för bygget. Det som ska kombineras här är tillgänglighet och ekonomisk bärighet. Att sätta små upphöjningar i ledstängerna i trapphuset för att markera vilket våningsplan jag befinner mig på kan närmast beskrivas som low tech, men lika genialt för det! Hissarna kändes spontant som high tech. Röststyrning kommer mer och mer, men det ställer höga krav på uttal och tydligt tal och det fungerar inte för alla. Här finns klassiska hissknappar och fotpaneler. Genom att kalla på hissen via fotpanelen (med foten, käppen eller rullstolens fotstöd) ökar dörrarnas öppningstider och hissen stannar på alla tre våningsplan för att möjliggöra hissåkning även för den som saknar armar, händer eller fingrar. För den hårt stressade finns också en s.k. stockholmsknapp för att stänga hissdörrarna fortare. Allt bygger på redan befintlig teknik hos hisstillverkarna. Ibland är det enkla också det rätta.

Upphandling, ekonomi och driftskostnader

Kostnaderna för markberedningen, själva byggnationen, och alla lösningar anpassat för huset som kontorsbyggnad betraktad ligger alla på genomsnittet för området, typen av byggnad etc. Även arkitektnotan är genomsnittlig. Alltså stick i stäv med myten om att bygga tillgängligt kostar skjortan. 

Vissa saker har ändå varit dyrare att bygga än genomsnittet – den redan nämnda ventilationen är ett exempel. En annan lösning är att byggnadens samtliga dörrar har automatisk öppning. Dessa är utrustade med hydrauliska pumpar som fungerar även vid strömavbrott. Servicetillsyn måste ske var sjätte månad, vilket ökar driftskostnaden. Däremot är städningen en besparing. I dessa stora kontorsytor med breda dörrar, platta ytor utan ramper, trösklar och språng kan städning genomföras med maskiner – vilket är både billigt och tidseffektivt. Det som bekant förloras på gungorna, tas igen på karusellen. En klassiker! Och på tal om karuseller; självklart har entrédörrarna en luftsluss, bestående av två dragdörrar med mellanrum, och ingen karusell. För en person med funktionsnedsättning är en roterande dörr rena mardrömmen. 

Det kan förefalla omöjligt att ta fram ett upphandlingsunderlag för vad som ska planeras och byggas i syfte att göra verklighet av visionen om världens mest tillgängliga kontorsbyggnad. Vi besökare tappar nästan hakan när vi får reda på att underlaget till byggföretag och arkitekter sammanfattas på omkring 1,5 rader. Fritt ur minnet och översatt från danska: ”Byggnaden ska vara fullt tillgängligt för alla, både de som arbetar här idag och för de som arbetar här imorgon. Samtliga personer i byggnaden ska kunna utrymma vid behov.” Rent strategiskt är det ju smart att lägga kraven på byggherrarna och arkitekterna, men vilka kan leverera? Är det realistiskt? Svaret är ja, JA!

Framgångsfaktorerna

Det går inte att komma på studiebesök här utan att fascineras av det, på riktigt och fullt ut, aktiva ”företänkandet”. Detta undanröjer behovet av kompletterande svindyra anpassningar i efterhand. 

Framgångsfaktorerna är många, samtliga kan inte listas här. Men nedan följer några: 

Det aktiva deltagande från organisationerna som senare skulle flytta in här, flera olika referensgrupper med fokus på behov, prioriteringar och perspektiv på användarvänlighet och konflikter mellan funktionsnedsättningar och vad arkitekter beskriver som design och estetik är några omedelbara framgångsfaktorer. Samverkan har genomförts mellan flera aktörer, men egentligen inte tagit mer tid än vid jämförbara byggen enligt uppgifter från byggherren. Vid personalomsättning har kontinuerlig utbildning genomförts hos samtliga leverantörer till bygget. En god relation med byggplatschefen har varit mycket betydelsefullt för att undvika snabba och förhastade beslut. Beslut som senare i bygget kunde resultera i kompletterande anpassningar. Storytelling har fungerat som kommunikation under hela processen. Ett skapande av en kultur, en viktig vi-känsla och att göra en (världsomspännande) snackis där universal design blir konkret har drivit på och skapat en stor nyfikenhet och drivkraft genom hela processen, både för entreprenörer och medlemsorganisationer. En stark värderingsstyrning om allas lika värde och en likvärdig tillgänglighet – både avseende att komma in, jobba här och även komma ut vid en eventuell utrymning – har varit central. Det går heller inte att bortse från det uppenbara i att bygget kunnat fungera som ett ”skrytprojekt” för arkitekter och byggherrar. Alla har olika drivkrafter, och dessa ska nyttjas till fullo för maximal framgång! Sist men inte minst så beskrivs avmystifieringen rörande ekonomi, byggregler, lagstiftning och standards/checklistor och driftskostnader ha stor och viktig betydelse. Jag menar att vi som jobbar med frågor som rör lika villkor och att undanröja hinder för nuvarande, och blivande, kollegor med funktionsnedsättningar har otroligt mycket att lära av den här processen. 

Likvärdig evakuering

Begreppet är nytt för mig. I efterhand har jag fått lära mig att det finns ett uttryck bland byggherrar, åtminstone i Stockholmsområdet, som är frångänglighet. Målet vid en eventuell brand i en byggnad är överlevnad, men HUR evakuering sedan ser ut kan vara ganska olika. 

Arkitekterna har planerat för större mötesrum och konferenslokaler i markplan. Vid fullsatta möteslokaler kan det röra sig om många hundra extra personer i byggnaden. Samtliga lokaler i markplan har breda dörrar och en liten miniramp (ingen regel utan undantag således!) som gör att alla oberoende av rörelseförmåga ändå kan komma ut snabbt och smidigt för att sätta sig själv i säkerhet. Rekommendationer vid utrymning i högre byggnader säger ofta att ingen ska bäras ut då det skapar trängsel och hinder för alla andra. En del arbetsplatser har utrymningsbårar som fungerar i trapphus, men dessa är ofta väldigt få och instabila. Den som sitter i rullstol eller av andra skäl inte kan gå i trapporna lämnas mer eller mindre åt sitt öde i trapphuset eller vid ett fönster i fasaden där räddningstjänsten om möjligt kan hämta med stegbilen. Forskning visar dock att vi människor egentligen inte är beredda att lämna våra kollegor så, utan snarare utsätter oss alla för större fara för att kunna hjälpa. Evakueringar omgärdas ändå av mycket få lagkrav. Samma gäller för våra byggnormer avseende tillgängliga nödutgångar och likvärdig evakuering- varför är det så? 

Det här huset tar evakuering till oanade höjder! Varje trapphusschakt, med hissen inkluderad, är en enskild brandcell – en safe zone. Den kan stå emot brand i minst en timme, har egen nödström och ventilation med övertryck. Ett utbrett sprinklersystem är dyrt att installera och att underhålla, medan brandceller är billigare och mer etiskt försvarbara. Branddörrarna som vetter mot brandcellerna har en mekanik som gör att de vid brand i närheten inte kan öppnas, inte ens med nämnda hydraulik. Branden gör att dörrarna går i lås just där det brinner. Utifrån tre parametrar är även brandlarmet är tillgängligt. Utöver ljus och ljud som är det klassiska finns här långsamt blinkande lampor för att inte skapa problem för epileptiker vid utrymningen. Två som bär en tredje stoppar fortfarande upp själva utrymningen och hissarna är därför tänkta att nyttjas under hela evakueringen. Hissarna är programmerade så att de i första hand tömmer det våningsplan där larmet går, och det uppstår skytteltrafik mellan det brinnande våningsplanet och markplan. Därefter töms våningsplan ovanför på samma sätt och sedan jobbar sig hissen nedåt i byggnaden. Det finns fyra trapphusschakt/brandceller i fastigheten. Brandövningar som genomförs regelbundet visar att en genomsnittlig tid för evakuering är 6 minuter för alla. Ingen lämnas efter, en likvärdig evakuering.

Ingenting är perfekt

Självklart måste någon aspekt ha missats vid bygget. Om något verkar för bra för att vara sant… Min hjärna går i spinn! Ingenting är som bekant perfekt. Frågan är oundviklig: Finns det något som de skulle gjort annorlunda idag? Det visar sig att marken runt byggnaden hade kunnat doserats annorlunda. Hela parkeringen är asfalterad och har en svag lutning. Vid skyfall samlas stora mängder vatten och allt forsar mot byggnaden. Ett bra dränage och återkommande kontroller/rensningar av avloppet löser problemet. Just den här fadäsen, om den nu kan beskrivas som en sådan, är väl knappast något som kan läggas Handicaporganisationerne till last tänker jag. Efter att frågan upprepats om det är något som i efterhand ångras eller skulle ha gjorts annorlunda idag så kryper det till slut fram ytterligare två saker: den hårda akustiken i matsalen gör det svårare för personer med synnedsättning att orientera sig, och det är även i allmänhet svårare att föra samtal där. Det sista är att dörröppningssystemen på toaletterna hade kunnat vara bättre. Det går så klart att göra om, men anpassningar i efterhand tenderar ju att bli så dyra. Det är som bekant bättre att göra rätt från början…

Med allt detta sagt. Med allt detta tänkt. Och med allt vad dagens teknologi har skapat för oss människor så återstår fortfarande en gåta i kontorsmiljön: kaffeapparaten. Hur är det 2018 fortfarande möjligt att inte någon har kunnat skapa en tillgänglig kaffemaskin som har knappval med plats för punktskrift och en läsbar skärm? Klassiska lösningar – också runt om i byggnaden i Taastrup – är små hemgjorda klisterlappar med punktskrift alternativt text. Den som har behov av hjälp får fråga en kollega. Människan landade på månen för mer än 50 år sedan, men världens kaffemaskiner är kvar i det förgångna.

Daniel Hjalmarsson har skrivit artikeln om sitt mest inspirerande studiebesök någonsin. Han jobbar till vardags på Akademikerförbundet SSR som utvecklingsstrateg och är nu verksam i ESF-projekt om Universell utformning av arbetsplatser.

Stockholm, januari 2019

Källa

https://www.handicap.dk/handicaporganisationernes-hus/

BILDER: "Arkitekter: Cubo og Force4", "Landskabsarkitekt: Møller & Grønborg", "Ingeniør: Niras A/S" og "Fotograf: Martin Schubert".