Lesbiska familjer fördomsfullt bemötta av socialtjänsten

Lesbiska familjer möter fördomar i kontakter med socialtjänsten, visar en ny forskningsstudie. Omotiverat närgångna och irrelevanta frågor i adoptionsutredningar är vanligt.

Anna Malmquist– Det går bra att vara lesbisk familj i Sverige idag. Men fortfarande finns dilemman och utmaningar, säger Anna Malmquist, psykolog och doktorand vid institutionen för beteendevetenskap och lärande i Linköping.

Pride and Prejudice, ”stolthet och fördom”, är namnet på hennes studie som bygger på intervjuer med 118 föräldrar och 12 barn i lesbiska familjer.

För lesbiska par i Sverige har förutsättningarna för föräldraskap förändrats i grunden sedan millennieskiftet. Sedan 2003 kan ett barn juridiskt sett ha två föräldrar av samma kön. 2005 öppnades möjligheten för lesbiska par att få barn genom assisterad befruktning inom svensk sjukvård.

Men fortfarande är det många lesbiska par som åker utomlands för att insemineras, ibland för att väntetiden i Sverige är lång. För de som valt att insemineras utomlands krävs en närståendeadoption för att båda mammorna ska vara föräldrar i juridisk mening. För att en adoptionsprocess ska kunna inledas måste de vara gifta. 

Ett 30-tal närståendeadoptioner sker varje år av just lesbiska par, vilket inbegriper en hemutredning av socialtjänsten.

Anna Malmquists intervjuer visar att många lesbiska par är starkt kritiska till hur dessa adoptionsutredningar går till.

– De möter socialsekreterare som ställer nyfikna och närgångna frågor som inte är relevanta i sammanhanget. Men de vågar inte alltid säga ifrån av rädsla för att de då inte ska få ett gott utlåtande av utredaren.

Frågor som föräldrarna i studien har reagerat på handlar bland annat om sexliv, vilken relation de har till de egna föräldrarna och hur många rum de har hemma. Frågorna har också handlat om ifall man byter blöja på barnet båda två.

– Jag skulle vilja att utredarna i socialtjänsten funderade igenom vilka frågor som egentligen är relevanta att ställa. Många gånger görs utredningarna för omfattande. Frågorna upplevs irrelevanta och kränkande, säger Anna Malmquist.

– Det finns par som inte orkar med detta och helt enkelt bara struntar i att adoptera. Men det vanligaste är att föräldrarna vill få adoptionen klar så fort som möjligt.

I genomsnitt tar en närståendeadoption 10 månader. Det upplevs av många av de intervjuade som väldigt lång tid.

I väntan på att bli förälder i juridisk mening kan man exempelvis inte hämta ut barnets medicin. Barnet har inte heller någon arvsrätt om den icke-biologiska föräldern dör under utredningstiden.

– Många av de föräldrar jag intervjuat tycker att socialsekreterarna känns påtagligt okunniga kring hur lesbiska familjer bildas. De förmår inte bemöta båda mammorna som föräldrar utan bemöter den icke-biologiska mamman som om hon ännu inte hade en föräldraroll i familjen.

Självfallet finns det många undantag, säger Anna Malmquist.

– Det finns många som tycker att socialsekreterarna har gjort ett jättefint jobb. Men samtidigt är det viktigt att fokusera på de brister som finns, just för att kunna åtgärda dem.

Utbildningar om regnbågsfamiljer