Mellanrummen mellan stolarna finns även inom regionerna

Den här veckan ska riksdagen diskutera socialutskottets förslag om att en huvudman ska ha ansvaret för personer som lider av både psykisk ohälsa och beroende. Är en huvudman verkligen en garant för att människor med komplexa behov inte ska hamna mellan stolarna? Det bloggar förbundets professionsstrateg Josefine Johansson om idag.

Missbruk och beroende har i flera år varit en icke-fråga i den politiska debatten. Under tiden har anställda inom både socialtjänsten och hälso- och sjukvården stretat på med att försöka få resurserna att räcka till alla de vuxna med beroendeproblem som inte är en prioriterad grupp från politiskt eller organisatoriskt håll. Särskilt problematiskt är det för dem som har både beroende och psykiatriska problem eftersom psykiatrin ofta kräver nykter- och drogfrihet för att öppna sina dörrar.

Klinikers snäva målgrupper utesluter de med breda behov

Uppdrag gransknings reportage om Sanne och hennes mamma har visat den verklighet som beroendevårdens personal känner allt för väl, för politiker och allmänhet. Människor med stora behov och komplexa problem får inte hjälp när varje klinik och varje enhet avgränsar sin verksamhet mot snäva målgrupper. Det handlar om brist på samverkan, resurser och finansiell samordning. 

Socialt perspektiv behövs för att vända ohälsotalen

Samtidigt lyfts Gerhard Larssons Missbruksutredning från 2011 fram. Där föreslogs att dåvarande landstingen, numera regionerna, skulle bli ensam huvudman för behandling av beroende medan kommunerna skulle stå för stöd. De fackliga organisationerna, SKL och Socialstyrelsen menade att de psykosociala insatserna undervärderades av utredningen och att förslaget riskerade att leda till nya gränsdragningsproblem.

Trots att frågan nu ska diskuteras i riksdagens kammare förs debatten om huvudmannaskapet främst i tidskriften Alkohol och Narkotika. Här skriver Gerhard Larsson att det är det är lagarnas utformning som lett till bristande resurser och ojämlikhet. Han menar också att eftersom beroende är en sjukdom är det inte en social fråga. Folkhälsoforskningen säger dock tvärtom: sjukdom och ohälsa är i högsta grad en social fråga och vi behöver mer socialt perspektiv för att vända ohälsotalen (se tex WHO:s Commission on Social Determinants of Health ledd av Michael Marmot eller Kommissionen för jämlik hälsa ledd av Olle Lundberg). Det är knappast heller utformningen av HSL och SoL som lett till att vuxna som är beroende av alkohol och narkotika inte prioriteras i kommuner och regioners budgetar.

Glipa mellan de två stolarna beroendevård och psykiatri

Gerhard Larsson har dock helt rätt i att beroende och andra sjukdomar ska behandlas samordnat och samstämmigt. Det har Socialstyrelsen nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende rekommenderat i över tio år. Ändå hamnar personer med beroenden och allvarlig psykisk störning (Socialstyrelsen formulering) mellan stolarna beroendevård och psykiatri. Med tanke på hur personer med annan form av ohälsa blir bollade mellan primärvård och specialistvård så tror jag inte att ett ensamt huvudmannaskap för regionerna med automatik kommer att leda till bättre hjälp för de mest utsatta patienterna.

Det är hög tid för en politisk debatt om beroende av alkohol och narkotika. Socialutskottets förslag handlar enbart om dem som lider av både beroende och psykisk ohälsa. Men det är mycket möjligt att det i förlängningen leder till att hela huvudmannaskapet för beroendevården ses över eftersom förslaget också innehåller en översyn av tvångslagarna. Fokus måste ligga på hur människor med komplexa vårdbehov ska få bättre hjälp att förändra sin situation från olika professioner. Denna hjälp kommer att kosta oavsett vilken budget pengarna tas ifrån. Finns inte den politiska viljan att prioritera människor med beroende så kommer de även i fortsättningen fara illa i mellanrummen.