Min väg: Hon vägrar foga sig

Soraya Sohrabi lämnade universitetskarriären i Iran för kärleken i Sverige. Här kraschade hon i Arbetsförmedlingens fas 3 innan hon tog tillbaka makten.

Soraya Sohrabi står vid fönstret på trettonde våningen i ett hus längs Sankt Göransgatan i Stockholm. Utsikten är vanligtvis magnifik, men i dag döljs det mesta i ett grått töcken utan konturer. 

– Är det där stadshuset? undrar hon.

Guldknoppen i tornet glimrar till bara undantagsvis. 

Det är sopplunch på Transkulturellt centrum, som är Stockholms läns landstings kunskapscentrum i transkulturell psykiatri, asyl- och flyktingsjukvård samt tandvård och hälsokommunikation. Här arbetar Soraya Sohrabi som hälsokommunikatör med att informera och vägleda nyanlända i frågor om migration och hälsa.  

När ett femtontal personer till sist har satt sig och börjat sörpla fisk och saffran och generösa aioliklickar ställer hon sig vid overheaden och hälsar välkommen. Hon ska berätta om ett upplysningsprojekt: sitt författarskap. I slutet av 90-talet forskade hon i Iran på ungdomars kunskap om och bild av puberteten. Resultatet var lika nedslående som väntat: 80 procent visste inte ens varför flickor får mens.

– Myter fanns det däremot många. Jag bokade ett möte med iranska Skolverkets ledning och sade att vi behöver komma ut i gymnasieskolorna med information.

Hon skrev en lärobok. Ämnet hade tidigare varit tabubelagt i skolan, men efter att förlaget hade lagt till ett kapitel om islams syn på tonårstiden kunde boken ges ut. Upplysningsidealen, att kunskap ger frihet och att alla har rätt att göra sin röst hörd, hade hon redan som barn. Hos föräldrarna fanns en öppenhet och en demokratisk anda. ”Lady Soraya”, som hennes pappa kallade henne, behandlades som en jämlike i familjen.

Efter gymnasiet läste hon till barnmorska och fortsatte sedan snabbt till den utvidgade masterutbildning som var inriktad på forskning och undervisning. Med undantag för någon kort period då hon jobbade praktiskt – för att ta emot fattiga kvinnor gratis – kom hon sedan att arbeta helt inom akademin. Bland annat som utbildningsledare och fakultets-
medlem vid ett hälsouniversitet.

Soraya Sohrabi lyckades hitta en väg genom det allt mer spända samhällsklimatet i det postrevolutionära Iran. Fast det krävdes viss anpassning. 

En av åhörarna räcker upp handen:

– Står det någonting om homosexualitet i boken?

Hon ruskar på huvudet. Det skulle ha varit helt omöjligt. Det står ingenting om sexualitet överhuvudtaget. Nu skrattar Soraya Sohrabi:

– Jag når fram till ägglossningen, men där var det stopp!

Efter sopplunchen träffas vi i ett angränsande rum för att prata om den andra akten i hennes liv: Sverige. Soraya Sohrabi skruvar på sin stora gröna ring, som spelar med det grönblå hårbandet och påfågelsörhängena i samma färg.

– När jag går i dimma kan jag få en obehaglig känsla av att jag vandrar på en annan planet, säger hon.

Under de senaste femton åren har hon ofta verkligen upplevt sig vandra i en dimma, på en annan planet.
 

Allting började med ett misstag.

I slutet av 90-talet, då hennes karriär nådde sin topp, öppnades en möjlighet för henne att lämna Iran. Hennes handledare hade erbjudit henne en attraktiv doktorandtjänst i London. Problemet var bara att hon precis då börjat utveckla en relation med en man. Han kom från samma stad som hon men bodde nu i Sverige.

Soraya Sohrabi tackade nej till London för att i stället flytta till en by i Östergötland.

– Min syster brukar säga att när jag ska köpa ett par nya skor kan jag aldrig bestämma mig. Men när det kommer till stora avgöranden så finns det ingen som är galnare än jag.

Beslutet kanske var galet, men hon var optimist. Hon hade alltid klarat sig. Och Sverige var ju ett modernt land, hon kunde väl lika gärna forska här som i London?

Efter att hon på tre terminer bockat av gymnasiesvenskan och samtidigt varit mammaledig med sin son vände hon sig till universitet. Först full av sin vanliga entusiasm, men snart allt mer förbryllad.

– Det var liksom en magisk cirkel som det inte gick att ta sig in i.

Universitet i Sverige var inte alls som i Iran, upptäckte hon. Hade man inte rätt kontakter var man utestängd. Och när hon väl fick napp så saknades finansiering.

– Vid ett tillfälle var jag i kontakt med en professor som sade att han inte kunde få någon bättre än mig till sin forskning, eftersom han höll på med förlossning och det handlade om invandrarkvinnor. Jag vill ha din kompetens och din kulturella bakgrund, sade han. Men det fanns inga pengar. 

Efter några år gav hon upp. I Iran hade hon lyckats skaffa sig ett meningsfullt liv, men i det moderna Sverige verkade det omöjligt.

– Jag slog igen drömboken och bestämde mig för att lämna universitetet. Jag ville bara ha en lön i slutet av månaden.

Hon gjorde som hon trodde att man skulle: gick till arbetsförmedlingen. Men där kunde de inte hitta något åt henne, så hon sattes i åtgärder. Fick gå kurser där man lär sig att söka jobb och skriva cv. Självförtroendet sjönk i takt med att hon avverkade jobb- och utvecklingsgarantins faser.

Hon passerade den första,

den andra,

och kraschade i den tredje.

– Det var förnedrande. Jag blev erbjuden en praktikplats på en restaurang i Motala där jag kunde städa eller diska. När jag sade att jag vill göra något som känns viktigt och att jag trodde att jag skulle klara av det, så fick jag Myrorna som alternativ. Där kunde jag ju sortera grejer.
 

Soraya Sohrabi uppbådade det sista hon hade av yrkesstolthet, tackade nej och lämnade arbetsförmedlingen för att reda upp situationen utan deras hjälp. 

– Jag var inte på noll, utan på minus.

Det var en svår tid, som dessutom snart rymde en uppslitande vårdnadstvist. Men helt nedbruten var hon inte. Soraya Sohrabi hade befunnit sig i kritiska faser förut, och till sist alltid hittat en väg framåt.

Så även den här gången. På botten upptäckte hon att hon trots allt inte var riktigt så ensam som hon hade trott. Längs sin långa, krokiga väg i Sverige hade hon faktiskt lärt känna en del personer, och somliga av dem ville gärna hjälpa henne nu. Hon fick uppdrag som tolk och som översättare. En rektor gav henne en del jobb som modersmålslärare och studiehandledare, och en svensklärare på Komvux hjälpte henne till en halvtidstjänst som hälsokommunikatör på Flyktingmedicinskt centrum i Norrköping. 
 

Snart arbetade hon dag och natt. För första gången kände hon på allvar att hon var på väg in i det svenska samhället. Och för tre år sedan kom till sist den verkliga öppningen. Det var då hon fick en heltidstjänst här på Transkulturellt centrum i Stockholm.

– Ibland kan dimman vara skrämmande. Men det kan också vara intressant att få se den vanliga bilden på ett nytt sätt. Som utsikten härifrån i dag. I dimman känns den främmande, på något sätt. Jag har kört bil i tjock dimma, och det är precis som när man tar stora beslut i livet: man vet inte vad som händer i nästa steg.

Vad blir då nästa steg i hennes liv?

– Nu försöker jag ta en dag i taget. Men min ambition har hela tiden varit att försöka göra saker och ting i samhället lite bättre.

Skrivandet är ett sätt. Två böcker om hennes erfarenheter har redan kommit ut, under pseudonym. Och hon har idéer till fler. Arbetet är ett annat. Hon återvänder till ämnet om homosexualitet. I de grupper av persisktalande nyanlända som hon möter som hälsokommunikatör är det ofta lika tabu som när hon undervisade i Iran. Men plötsligt kan hon prata fritt. Och hennes egen, trassliga historia gör att folk lyssnar.

– Jag har haft manliga deltagare som har sagt: när min svenskalärare har pratat om det här med homosexualitet har jag bara lämnat klassrummet. Men dig lyssnar jag på, bara för att jag har respekt för dig. 

Text: Tim Andersson

Ur magasinet Akademikern nr 2/2016. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf på Akademikern.se

Läs fler Min väg-porträtt i Akademikern: