Min väg: Hon väljer frihet

Socionomen och juristen Tarja Brandeus väljer att hyras ut som bemanningsanställd. Det har gett henne helikopterperspektiv på socialtjänsten och en insikt om att hon borde avskaffa sig själv.

Mötet med människor. En vilja att hjälpa och samtala. Och inte minst en iver att förstå, finna sammanhang och att påverka vad som sker i samhället. Det är de gemensamma nämnare som löper likt sammantvinnade trådar genom mångsysslaren Tarja Brandeus olika jobb. För att få utlopp för sin drivkraft har hon valt att vara konsult och arbeta inom socialtjänsten genom olika bemanningsföretag. 

– Det ger mig frihet att ta uppdrag efter mina önskemål och intressen. Jag har kontakt med tre olika bemanningsföretag och kan vara lite om mig och kring mig när det gäller lön och har möjlighet att tacka nej om jag inte känner mig nöjd. På minussidan ligger att jag ibland saknar att vara del av en personalgrupp och långsiktigt kunna se hur arbetet följs upp, säger Tarja Brandeus.

Hennes meritlista är lång: Hon har socionomexamen och juristexamen från Sverige och har studerat på socionomprogrammet i Finland. Hon har arbetat över 20 år inom socialtjänsten, men också som bland annat universitetslärare, författare och debattör. Det har gjort att hon också har många uppdrag att välja mellan. I perioder har det till och med hänt att hon fått nya erbjudanden varje dag även om det går lite i vågor.

Inom socialtjänsten har hon arbetat med handläggning av funktionshindrade barn, våld i nära relationer, missbrukare, biståndsbedömning av äldre, socialpsykiatri och utredning av ekonomiskt bistånd. 

Nu jobbar hon via ett bemanningsföretag i Järfälla kommun, nordväst om Stockholm. Uppdraget som handläggare är att träffa barn och deras föräldrar för att utreda stöd i hemmet, på verksamheter och korttidsboenden för att deras vardag ska fungera trots funktionshinder.

 – Jag försöker välja uppdrag som kan utveckla mig och jag vill se hur olika verksamheter hanteras. Det är intressant att kunna iaktta hur olika kommuner tänker och agerar kring att ge sina invånare stöd och hur det kan tas vidare för att bli bättre, förklarar hon.

Tarja Brandeus  började läsa till socionom i Stockholm i slutet av 1980-talet, efter att ha jobbat som barnskötare på en förskola. Under socionompraktiken, som hon valde att göra i Finland där hon levt sina första sex år, träffade hon en man och bestämde sig för att flytta dit. De bodde på en liten ort och bildade familj. Tarja Brandeus läste på den finska socionomutbildningen, men fick inget jobb.

– Under en period delade jag ut tidningar. Jag saknade Stockholm och möjligheterna att få de jobb som jag var kvalificerad för. Därför flyttade jag tillbaka och avslutade min svenska utbildning.

Hon fick jobb i socialtjänsten och erfarenhet både från arbetsplatser med små resurser och dålig arbetsmiljö, och från verksamheter med goda förutsättningar för både personal och klienter. Knappt tio år efter socionomexamen bestämde hon sig för att även studera juridik.

– Det var ett sätt att bygga på det jag redan kunde, få fördjupade kunskaper om samhället. Det har gett mig en trygghet att veta vad som är rätt och fel som i sin tur har fått mig att våga mer, säger Tarja Brandeus.

Efter att ha arbetat som adjunkt på universitetet i ett par år återvände hon till socialtjänsten. Kunnigare och tryggare. Däremot ser hon inte alltid att hennes uppdragsgivare i kommunerna efterfrågar hennes breda kompetens.

– De är många gånger mest intresserade av att jag kommer och backar upp, inget annat. 

Trots det stortrivs Tarja Brandeus med friheten och självständigheten som bemanningsanställd. Därför kan det tyckas överraskande – till och med motsägelsefullt – att hon egentligen vill avskaffa sig själv och systemet med konsulter inom socialtjänsten.

Hur går det ihop?

Jo, genom åren har arbetet på många olika kommuner gett henne både en djup inblick och ett brett helhetsperspektiv.

– Jag har sett hur antalet inhyrda konsulter har exploderat under de senaste tio åren. Det har blivit ett sätt att täcka upp för semestrar, röja bland ärenden som samlas på hög och överhuvudtaget lösa att bemanningen är alltför låg. Men det är ett kortsiktigt och oreflekterat tänkande. Att köpa konsulttjänster är oerhört dyrt och kostar betydligt mer än vad det skulle göra att anställa fler socionomer, säger hon. 

Det har hänt att Tarja Brandeus tackat nej till att förnya konsultuppdrag som inneburit att hon fått ersätta tre-fyra anställda och en jourverksamhet.

Arbetsbelastningen har ofta varit hög. Men huruvida Tarja Brandeus upplevt det som ett problem eller inte har varierat. Hennes tuffaste tid som socionom var på ett av hennes första jobb i början av 1990-talet.

– I den kommunen hade vi ingen tid för uppföljning och mötte många trasiga människor. Dessutom var mina barn små och jag hade en lång resväg. Det var stressigt och tungt. Hade jag stannat där hade jag förmodligen blivit utbränd.  

Därefter arbetade hon i en välbeställd kommun där de visserligen också hade jättemycket att göra, men där de också fick rejäla resurser, god bemanning och tid för uppföljningar. 

– Det gjorde att personalen mådde bra vilket i sin tur fick goda effekter på arbetet med kommunens medborgare. 

Tarja Brandeus har en obändig övertygelse om att alla människor i grund och botten har en drivkraft att komma vidare. Och att det så gott som alltid är möjligt att varsamt vaska fram och använda den kraften. Kanske har hon fått det från sin mamma, som efter att ha arbetat som städerska och vårdbiträde snudd på dygnet runt så småningom lyckades bygga upp en tillvaro med egna företag inom fastighetsbranschen. Även om det tog tid så lyckades hon. 

Behovet av att ge saker och ting tid är något som ofta återkommer i Tarja Brandeus resonemang. Hon är också själv ett levande exempel på den nödvändigheten. För fyra år sedan drabbades hon av något av det mest förfärliga som kan ske: Hon förlorade sin yngsta dotter i cancer. Hamnade i en djup kris, lade ner allt jobb och var sjukskriven under fem månader. 

– I dag är jag ännu mer ödmjuk än tidigare inför tanken på att alla människor någon gång i livet drabbas av svåra motgångar.  Men jag är också övertygad om att alla har förmågan att komma tillbaka. Vi är inte livegna våra kriser och trauman. Under en lång period behövde jag själv unna mig att leva i sorgen och verkligen låta den ta sin tid. Det var en förutsättning för att komma igen och
på nytt kunna hitta tillbaka till det som tidigare gjort mig glad och till min drivkraft att jobba med människor. 

Under sorgetiden skrev hon också en bok, under pseudonym, om det som hänt. 

Nu jobbar Tarja Brandeus för fullt igen. Hon är minst lika engagerad som tidigare och har många bollar flygandes i luften. En av idéerna är att kunna utveckla mentorskap och ett system för nyutbildade socionomer, som visar på betydelsen av det viktiga mötet, nödvändigheten av tid och av att motivera klienterna att frigöra sina egna resurser. 

Hon har också en önskan om att börja forska om mannens roll i våld i nära relationer eller om utmaningar i välfärdssystemet. 

– Efter mina många år inom socialt arbete har jag fått kunskaper att förmedla och lära ut, det vore dumt att säga något annat. Jag hoppas att jag får skriva böcker där jag kan dela med mig av min erfarenhet.

Med konsultens frihet är det också möjligt.  

Text: Gertrud Dahlberg

Ur magasinet Akademikern nr 5/2015. Läs hela temat i vår blädder-pdf på Akademikern.se