Min väg: Tro, hopp och opinion

En röst mellan individ och myndighet. Diakonen Maria Leijman valde kyrkan för sitt sociala arbete och ser sig som en opinionsbildare för människors rättigheter.

Diakoniemblemet i silver runt halsen. Symbolen påminner Maria Leijman om tron när hon bär civila kläder. Ibland, när det sociala arbetet känns svårt, tar hon en paus och ber. Lämnar över en del till Gud. Som efter hembesöken hos kvinnan som hade isolerat sig och vars hem var fyllt av disk och sopor. Hon som var för svag för att söka hjälp men inte tillräckligt sjuk för att samhället skulle gripa in. Det var tufft att se misären och ensamheten.

– Då gick jag en promenad eller ner till en kyrka i närheten. Egentid är viktigt för mig. Det talas mycket om att människor blir utbrända i kyrkan, och jag tänker att det är för att vi inte tillåter oss den där egentiden, säger Maria Leijman på rullande skånska där hon sitter på diakonicentralen Ugglan i Lund. 

Redan i gymnasiet ville Maria Leijman bli socionom och kände en tydlig kallelse att arbeta i kyrkans tjänst. Som 18-åring började hon på diakonutbildningen vid Ersta Sköndals högskola i Stockholm. Under hela sitt yrkesliv har hon sedan,
för att kunna hjälpa dem som faller mellan stolarna, aktivt valt bort arbeten inom statlig och kommunal verksamhet.

– Som diakon har jag möjlighet att vara en röst mellan individen och myndigheten. En opinionsbildare som kan lyfta människors rättigheter. 

Ett av hennes första jobb efter socialhögskolan var att leda volontärerna i Linero i Lund, ett utsatt område med mycket psykisk ohälsa och missbruk. Redan då använde Maria Leijman tron som kraftkälla. En strategi som hon lärt
sig under en praktik hos en gammal sjukhusdiakonissa som jobbade med döende människor.

– Jag tyckte att det var svårt och undrade hur hon orkade vara i det. Vi pratade mycket om vad det betyder att vara troende i den situationen. Hon lärde mig att våga tänka att jag inte kan vara den som fixar allt. Jag måste våga lita på att Gud också skickar andra människor när jag inte är där, att det finns personal och vänner.

Det var för 30 år sedan. Hon har varit hos samma arbetsgivare hela tiden och det har gett henne möjlighet att göra många olika saker. Arbetet har förändrats under de tre decennier som passerat.

– Det har gått från så kallade a-lagare till tungt missbruk och mer psykisk ohälsa. Samhället var mer jämställt på 80-talet. I dag är klyftorna enorma och vi har många fattigpensionärer. Situationen för EU-migranterna är också allvarlig.

 

Ute i diakonicentralen Ugglans Europakafé luktar det stekt ägg. På väggen sitter en skylt med bilder som visar vad EU-migranterna kan köpa till frukost. Gröt. Korv. Äggmacka. Bredvid står priset på svenska och rumänska.
Tre män sitter i en soffa. Kaféet ligger på diakonicentralens övervåning. En lokal som Maria Leijman och de andra diakonerna kämpade sig till 2014. 

Pastoratet hade genomgått en omorganisation som lett till långa beslutsvägar, och i samma veva kom en ström av EU-migranter som behövde hjälp. Lokaler, diakoner och volontärer var under hårt tryck. Samtidigt stod övervåningen tom och vakanta tjänster tillsattes inte. Maria Leijman är huvudskyddsombud och reagerade mot den kaotiska arbetsmiljön.

– Vi tyckte inte att vi fick gehör för det omedelbara behov som fanns. Kyrkopolitikerna ville utreda vad lokalerna skulle användas till och det funkar inte när det står 50 EU-migranter här utanför. Det är annars en anledning till att jag valt att jobba inom kyrkan, att vi har friare beslutsvägar än i kommunerna.

Maria Leijman och några andra diakoner skrev ett protestbrev till bland andra kyrkorådet och domprosten. Det blev diariefört, offentligt och hamnade i tidningen Sydsvenskan – vilket gjorde
en del kyrkopolitiker upprörda.

– När journalisten ringde kände jag ett ansvar att svara på hennes frågor. Diakoner står upp för människors rättigheter, men jag tänker att vi ibland också måste stå upp i vår egen organisation
när saker inte fungerar.

 

På väggen i hennes arbetsrum hänger ett brunt tygstycke med texten Mungu ni pendo. Det är swahili och betyder Gud är kärlek. Skylten är ett minne från åren i Tanzania. Både Maria Leijman och hennes man kände tidigt ett kall att resa ut i missionens tjänst. Möjligheten dök upp plötsligt. Paret var mitt i processen att adoptera ett barn från Indien, och i samma veva blev Maria Leijman gravid. 

Så åkte de till den lilla byn Izimbia på landsbygden i nordvästra Tanzania med en fyraårig, nyadopterad pojke och en fyra månader gammal bebis. Det fanns ingen elektricitet. Mat och vatten värmdes över vedeldad spis. Maria Leijman lärde sig swahili och undervisade tanzaniska volontärer i Evangelisk-lutherska kyrkans förskoleverksamhet.

– Det var fantastiska år. Att få arbeta och leva så nära som småbarnsfamilj. Det var också speciellt att leva i ett samhälle där tro var en självklarhet. Där fanns kristna från olika kyrkor, muslimer och människor som tillhörde den lokala, traditionella tron. Alla umgicks, firade bröllop tillsammans och välsignade varandras hus.

Kyrkan arbetade bland annat med barn som förlorat sina föräldrar i aids.

– Jag minns särskilt en pojke vars föräldrar dog i aids och som vi stöttade
i skolan. I går skickade han en bild på sig själv där han tog emot ett pris som en av fem toppstudenter vid universitetet. ”Wow!”, kände jag då.

I Izimbia fick Maria Leijman ofta vänta i flera timmar på folk. Det hade helt enkelt dykt upp något annat viktigt på vägen. Ett förhållningssätt som hon har tagit med sig.

– Jag lärde mig att det möte som sker just nu är det viktigaste, inte vad som står i almanackan eller vad klockan visar.

 

Nere i Ugglans matsal puttar Maria Leijman upp thailändsk kycklinggryta med ris på gaffeln, men den stannar i luften när hon börjar prata om ledarskap. Redan i gymnastiktruppen under högstadietiden såg personalen hennes egenskaper och hon blev ledare för de yngre barnen. Samma sak hände under konfirmationen, där hon för övrigt hittade både Gud och äkta man.

– Ledarskapet har också funnits i mitt arbete med volontärer genom åren. Och jag blir ofta ordförande i styrelser och på möten, jag är till exempel huvudskyddsombud och ordförande för Akademikerförbundet SSR i Lund. 

Maria Leijman har under hela sitt arbetsliv tyckt om att prova nya saker. Att fortbilda sig och lära av hur personer i andra stift arbetar. Något som hon fick chans att utveckla 2009 genom ett rikstäckande projekt inom Svenska kyrkan som handlade om kyrkans sociala roll. Hon reste runt i stiften Härnösand, Göteborg och Västerås för att undervisa och samla ihop församlingarnas erfarenheter. Maria Leijman föreläser fortfarande om den del som handlar om mänskliga rättigheter i kyrklig kontext. Utbildning och ledarskap ger henne möjlighet att jobba ihop med andra.

– Det är roligt. Du kan inte heller förverkliga saker som öppna mötesplatser, grupper och liknande på egen hand. Många diakoner upplever att de är ensamma i sitt arbete, med sekretess och att stå själv i olika beslut. Därför är det viktigt att dela erfarenheter och diakoner behöver stärka varandra.

Att sprida erfarenheter blir det mer av. I höst lämnade Maria Leijman diakonicentralen Ugglan för att börja sitt nya jobb som lärare för diakoner på kyrkans utbildningsinstitut.

– Med 30 år av socialt arbete har jag mycket att dela med mig av. Nu ska jag utbilda blivande diakoner innan de går ut i sin kyrkliga tjänst, det handlar mycket om att hitta sin identitet som diakon. 

Text: Jennie Aquilonius, Akademikern

Ur magasinet Akademikern nummer 5/2016. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf på Akademikern.se