Moralisk kompass behöver också juridisk karta

Vi behöver visselblåsare som Anders Kompass – både i internationella organisationer och hemma. Men alltför många blandar ihop visselblåsande och yttrandefrihet med en absolut rätt att göra sin röst hörd när och var de vill.

Från avstängd och ifrågasatt av FN, till att bli en visselblåsare av rang. Anders Kompass visade prov på en stor portion civilkurage när han 2014 agerade på information om misstankarna att FN-personal sexuellt utnyttjade barn i Centralafrikanska republiken, ett land som drabbats hård av krig och svält. Hans agerande kom att skaka om FN i grunden.

Även idag är yttrandefrihet på mångas läppar. Men yttrandefrihet handlar faktiskt inte om att alla fritt ska få göra sin röst hörd i alla forum. Det handlar inte heller om att du som privatperson har rätt att slippa mothugg från dina medmänniskor för dina privata åsikter eller att lagar om hot, hat och hets mot folkgrupp inte gäller dig. Bara för att du anser att dina åsikter är ”obekväma” eller ”politiskt inkorrekta” gör det dig inte automatiskt till en visselblåsare.

Avslöjade sexuella övergrepp

Under sommaren 2014 får Anders Kompass, chef för Fältavdelningen inom FN:s Högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR), rapporter om att franska fredsbevarande soldater på FN-uppdrag i Centralafrikanska republiken begår sexuella övergrepp på småpojkar i utbyte mot mat, vatten och pengar. Senare under processen ska det också framkomma att flickor våldtagits och att flera av dem har blivit gravida. Han tar snabbt kontakt med franska myndigheter, vilka också inleder en förundersökning då samtlig personal som ska ha begått dessa övergrepp är fransmän.

Utsattheten som dessa barn upplever kan vi nog inte ens föreställa oss. FN-styrkorna kommer för att skydda civilbefolkningen och mäkla fred. De utnyttjar nu istället sin makt och ställning – och det faktum att de har både mat och vatten som är en så stor bristvara bland lokalbefolkningen. Övergreppen kommer barnen med att få leva med resten av sina liv. Rättvisan ska ha sin gång och de ansvariga ska ställas till svar. Allt gott så långt – om historien hade slutat här.

I mars året efter uppmanas istället Kompass att säga upp sig och lämna FN, vilket han vägrar. Men han kommer senare att, under en kortare tid, stängas av från sin tjänst och dessutom anklagas för att ha läckt konfidentiell information i den rapport han lämnat till Frankrike. En till synes klassisk manöver för att tysta en visselblåsare. Den här rapporten som visar att utsänd personal begår grymma övergrepp i tjänsten – och det faktum att FN dessutom försöker dölja det – skakar om FN i grunden när The Guardian avslöjar hela historien för världen. Förtroendet för vår största fredsmäklare får sig en rejäl törn.

Frias och får pris

I början av 2017 meddelar den franska åklagarmyndigheten att tillräckliga bevis saknas för att kunna gå till rättegång. Det faktum att det rör sig om ett 10-tal soldater, att det finns vittnen till händelserna och därtill pojkarnas berättelser och de gravida flickorna gör det svårt att förstå att rättsväsendet inte skulle klara av att gå till rättegång. De här barnen – och deras barn – som alla sannolikt är stigmatiserade och utfrysta i samhället, lämnas helt åt sitt öde.

Såväl interna som externa utredningar genomförs rörande Kompass, som helt frias från samtliga anklagelser. För snart ett år sedan lämnade Kompass sin tjänst på FN men skräder inte orden. Han menar att FN fortsatt är en ansvarslös organisation som inte visat någon ånger, inte vidtagit tillräckliga åtgärder och att agerandet skickar helt fel signaler. Nolltoleransen för FN-personal rörande övergrepp mot lokalbefolkningen är värdelös om inte rättsliga påföljder inte vidtas.

Jag beundras och fascineras över det driv och den beslutsamhet som Kompass visar i sitt arbete. Under hela den period som Kompass ifrågasatts och frysts ut har han hållit fokus på den rapport som visar att barnen lidit övergrepp, talat om omvärldens och FN:s ansvar, påtalat behoven och möjliga lösningar. Han har verkligen stått pall när det blåser. Vid flera intervjutillfällen har vi kunnat läsa om hur han trots motgångar höll fast vid det han visste hela tiden var rätt.

Och att det har ökat hans engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter. För hans civilkurage mottar han välförtjänt Stig Dagermanpriset vid en ceremoni i Älvkarleby den 27 maj. Dock är han noga med att poängtera att det är ute på fältet som de riktiga hjältarna finns. De som förföljs, fängslas, torteras eller offrar livet i kampen för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Sverige har många sådana hjältar. En del under FN-flagg, men också andra.

Visselblåsare skyddas?

Om Anders Kompass nu är en visselblåsare av rang så öppnas nu möjligheterna för att tjänstemän på hemmaplan ska kunna göra motsvarande. Offentliganställda har sedan länge ett starkt och långtgående meddelarskydd, det visar inte minst ett antal domar i Arbetsdomstolen. Den nya visselblåsarlagen, Lag (2016:749) om särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden, började gälla den 1 januari 2017.

De offentliganställdas skydd gäller fortsättningsvis, medan lagen i högre utsträckning tar sikte på de som är anställda i privat sektor. De saknade tidigare det här skyddet. Lagen skyddar, i korthet, den anställde som har en konkret misstanke om allvarligt missförhållande, såsom brott som kan leda till fängelsestraff (skattebrott, förskingring och mutor för att nämna några) eller därmed jämförliga missförhållanden, och som slår larm om detta.

Huvudregeln är att den anställde ska larma internt, men lagen kan också ge skydd mot repressalier om den anställde längre fram larmar externt. Lagen är absolut inte glasklar. Här får vi vänta in rättspraxis på området. Ytterligare en reglering kommer på området i sommar. Den 1 juli träder lagen om meddelarskydd för privatanställda i offentligfinansierad verksamhet inom vård, skola och omsorg ikraft. Vissa regleringar finns i kollektivavtal idag, men det är bra att vi får en heltäckande reglering.

Yttrandefriheten är inte absolut

Den grundlagsskyddade yttrandefriheten har vi redan i det här landet. Den ska vi värna. Debatten är stundtals infekterad och högljudd – en del tycks tro, helt felaktigt, att yttrandefriheten är absolut, åtminstone när det passar egna syften...

Yttrandefriheten handlar inte om att alla ska få göra sin röst hörd i alla forum. Yttrandefriheten reglerar relationen mellan stat och medborgare/företag/organisation. Det är en negativ frihet där det är staten som inte får hindra medborgaren från att yttra en åsikt. Enskild medborgare eller företag/organisation har ingen skyldighet att bereda människor plats för att föra fram sina åsikter. Den som ändå öppnar för det är då ansvarig för vad som sägs.

Det går inte att gömma sig bakom ett blaskigt resonemang om yttrandefrihet. Detsamma gäller faktiskt i privata sammanhang. Vem har inte varit på en middag eller fest när någon, företrädelsevis med för hög promillehalt i blodet, tar sig rätten att uttrycka både det ena och det andra med sin bruna tunga? Staten är sällan närvarande och ansvarig där, men yttrandefrihet åberopas allt som oftast när vederbörande får mothugg. Yttrandefriheten i det här landet är inte oinskränkt, och har aldrig varit det.