När där blir här blir det vi och dem

Semestertankarna gör sig påminda när jag kommer tillbaka till Stockholm och ser tunnelbanan tapetserad med budskapet vi och dem. När någon annans olycka kommer oss alltför nära växer rädslan att vår egen trygga tillvaro inte har plats för fler.

Jag bytte cykeln mot moppen, regnet mot solen och framförallt stress mot vila. Mitt hem här i Sverige – Stockholm, Vasastaden – mot mitt hem i Italien, en liten by i bergen. Jag ville få komma till ro, låta tankarna löpa fritt, lyfta blicken och se utanför min sfär, mitt område – och det jag såg gjorde mig rädd. Italien är ändå mitt hemland där som Sverige är mitt hemland här. När jag susade fram på min scooter uppe i bergen, kollade fotboll i baren och planterade örter i trädgården trängde omvärlden sig på. Afrikas båtar var inte längre där, långt där borta. Båtarna är här. Och som Magnus, Brasse och Eva sa: ”där är där man inte är, men här är här där man är”. I mitt fall blev där här, där jag är!

Det påverkar oss också

Faktum är att vi måste se att vi är en del av världen och det som händer där: Krig, förföljelse, fattigdom och svält där påverkar oss här. Det påverkar oss här och nu men kommer framför allt att påverka oss här i morgon. Medelhavet, där, fylls med människor i desperation utan något kvar: Utan framtid, utan hem, utan hopp om här.  Båtar lastas överfulla med desperation och hopp om där.  Farliga och överfulla illa utrustade gummibåtar. De som vägrar kliva ombord tvingas på under vapenhot, annars kan de kvarvarande ställa till besvär som att begära pengarna tillbaka och varna andra om ruffel- och bågverksamheten.

Den dyra biljetten till hopp och frihet motsvarade inte bilden på ”Silja Serenade” som cirkulerar. Priset för att komma med, priset för hoppet och friheten är 6 500 euro för de stora och bara hälften för de små. En lyckad resa är när motorn kopplas bort och människolasten lämnas åt havets strömmar för att driva mot den italienska kusten i hopp om att kustbevakningen gör sitt jobb, i stekande soltimmar, under mörka nätter, utan vatten och toaletter – välj själv. En icke lyckad resa innebär ett ord: slut.

Hoppet på andra sidan vattnet

Båtarna kommer att fortsätta att komma.  Människor har alltid försökt överleva och man kan se över till Europa, till hoppet om framtiden. Det är närmare mellan Tunisien och den italienska ön Lampedusa än det är mellan Stockholm och Västerås. Detta rör oss, det rör dig och det rör mig. Situationen i Afrika kan inte gömmas eller glömmas bort. Den är allas vår angelägenhet så länge vi anser oss människor vara mänskliga. Att sätta sig på en av dessa överlastade båtar kräver desperation. Hopplöshet, hunger och rädsla gör oss desperata. Jag förstår drivkraften i den rädslan.

Vad som gjorde mig rädd var mötet med rädda men trygga människor. Den rädda grannen i min italienska by, den rädda barägaren, den rädda pizzabagaren och så vidare. Alla dessa har ett namn. Grannen är jättesnäll och barägaren klok och schysst, och pizzabagaren alltid go och glad. Men alla är de rädda. ”Vi kan inte ta hand om allihop." "Hur ska det gå för oss?” (Ja, hur går det nu tycker du? Vad saknar du egentligen?) ”Vem ska betala?” (Du kanske ska börja betala skatt, eller?) ”Skänk Lampedusa till Afrika så kommer de inte hit”, (Hur löser det situationen då?) 

Och frågorna är adekvata, det är inte till Italien de söker sig till. De söker sig till EU, till oss, vår gemenskap, våra mänskliga rättigheter: Till ett Europa som ännu säger att det är okej att äga Afrikas vattentillgångar, som fortfarande bygger sin rikedom på Afrikas resurser. Den Europeiska gemenskapen har vi, asylrätten finns, och likaså rättigheter för dem som har rätt att vara här. Men Europa blir inte mer än vad vi gör det till och aldrig har väl Europas splittring varit så tydlig som i år. I kris är var och en sig själv närmast.

Ställ frågan varje dag: hur vill jag ha det?

Men vad som berör oss alla är vilken värld vi skapar, på vilket sätt vill vi leva, i vilket samhälle vi vill bo. Så tänker jag när jag svänger moppen i en snäv serpentinkurva och skriker ”piiip piiiiip” efter en idiot som gör en livsfarlig omkörning. Vart var jag nu… Jo, tillsammans bidrar vi till om vi får ett samhälle där vi har en gemenskap och känner oss välkomna eller om vi är rädda för dem som inte hör hit.

Afrika och Europa, afrikanen och europén, etiopiern och italienaren, italienaren och svensken, svensken och söderbon, byggaren och ekonomen... Vi kategoriserar och delar oss. Kan jag göra något åt Medelhavets hoppfulla men hopplösa båtar? Det känns så stort och svårt att det liksom blir lättare att vara rädd och skrika och hytta och låta någon annan ta ansvar. Men i detta fall kommer någon annan i slutändan att bli du och jag och därför kan vi lika gärna börja nu.

Ställ frågan varje dag: Hur vill jag ha det? I vilket samhälle vill jag leva, i vilket samhälle vill jag att mina barn ska växa upp, eller mitt kommande barnbarn? Tänk om mitt kommande barnbarn bli svårt handikappat och kräver dyr sjukvård och handikapphjälpmedel. Tänk om mitt barnbarn kommer en dag och säger att hen är homosexuell eller föds som man i en kvinnas kropp eller... Hur vill jag att samhället ska vara utformat då? Vilken sjukvård ska ges och vilket klimat vill jag att det ska vara på mitt barnbarns arbetsplats?  Vad är jag då beredd att bidra med nu? Vi kan i vart fall plocka fram lite av mänskligheten i oss människor och börja med grannen, den jobbiga fotbollspappan eller den lite annorlunda kollegan på avdelningen. Där blir här väldigt snabbt och tyvärr tar vi människor lite tid på oss att göra som vi lär...

Men kör då för ”piiip"! Vad är så svårt att fatta, jag ska fram! "Piip, Piiiip!!!"