När det kommer till transfrågor har vi lång väg kvar

För 15 år sedan började jag jobba med diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet. Det fanns knappt material och kunskapsnivån i samhället och på arbetsmarknaden var ganska låg. Fokus låg då på toleransperspektivet, det vill säga den stora heterosexuella massan skulle lära sig att förstå att homo- och bisexuella var lika snälla och lika mycket värda. Att tolerera dem. Men vem vill egentligen bli tolererad, när definitionen av tolerera är ”att stå ut med något som man egentligen inte tycker om”?

Då valde vi att prata om och klumpa ihop begreppet HBT-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner). HBT kom många gånger att handla om enbart HB – eller mest H. Ärligt talat mestadels om manliga delen av H. Könsmaktsordningen gick igenom även där. Idag vill jag mena att det har blivit lite bättre. Dock är kunskaperna i samhället och på arbetsmarknaden ofta mycket lägre om T och transpersoner. Men genom kunskap, delaktighet och krav på konkreta åtgärder kan vi förändra. Vi måste förändra.

Stärkt ställning för transpersoner

Som facklig organisation och som part i den svenska modellen har vi, tillsammans med andra, ett stort ansvar. Handen på hjärtat, har vi tagit det ansvaret? Mitt svar är nej. En del har gjort mer – men andra har inte ens ställt sig frågan vad de själva skulle kunna göra. Den närmare 1 000 sidor långa SOU 2017:92 om Transpersoner i Sverige, förslag om stärkt ställning och levnadsvillkor, som damp ner på våra skrivbord i höstas ger en bred kunskapsöversikt. Men den ger också en bild över alla de organisatoriska mellanrum som finns.

Vad jag vet är det här statliga utredningen en slags milstolpe i sig, och saknar motsvarighet i många andra länder. Det vore dessutom rent vansinne att låta det bli en hyllvärmare bland andra. Vi i egenskap av arbetsmarknadens parter har mycket att lära!

Det finns all anledning att komma tillbaka till nämnda SOU, men just nu ligger den ute på remiss. Deadline är satt till mitten av mars. Jag rekommenderar dig som läser detta att läsa valda avsnitt som du kan ha nytta av i ditt arbete. Kapitlet om arbetsmarknaden är föga förvånande min egen ingång. Samhällsvetarpodden har träffat utredaren Ulrika Westerlund, här finns det poddavsnittet.  

Jag får många gånger frågan ”Är det verkligen så svårt, vi har ju ett så öppet samhälle idag?” Jag undrar många gånger vad svårigheten ligger, och vem som har ansvar för att lösa  problemet. Inte individen som utsätts iallafall. Det måste ligga på samhället. Och ett öppet samhälle – öppet för vem och hur? Jag är inte lika övertygad om att vi är så öppna, och jag tror dessvärre att analysen många gånger är för svag.

Vårt könade personnummer

Om vi stannar upp vid en sådan enkel sak som kompetens: var sitter kompetensen? I vårt samhälle verkar det som om den sitter i könet – eller personnumret. Det är åtminstone utifrån det som lönen värderas. Jag hårdrar det – men kopplat till personnumret har du också din akademiska examen, din legitimation, din utbildning/vidareutbildning, dina pensionspengar, dina försäkringar, lån, besparingar, dina medlemskap och tidningsprenumerationer.

Hela vårt svenska samhälle bygger på personnummer, och personnumret kodar kön. Den som inte identifierar sig med det kön som registrerades vid födseln hamnar lätt mellan stolarna. Och ännu har jag inte nämnt problemen med jargong, fördomar, attityder och värderingar, trakasserier och diskriminering som drabbar transpersoner på arbetsmarknaden – om dörren till arbetsmarknaden ens öppnas. Det är en hel katalog av utmaningar att ta tag i.

Fakta ger kunskap. Med kunskap kan vi förändra. En viktig rapport om transvänlig vård kom för några månader sedan. Den heter ”Overdiagnosed but underserved” och jämför transvård i Georgien, Serbien, Spanien och Sverige. I enkäten fick deltagarna svara på frågor om sin psykiska och generella hälsa, självmordstankar, självmordsförsök, och upplevelser i mötet med vården. I undersökningen är det transpersonerna i Sverige mår sämst. Rapporten visar också att kunskap och bemötande inom hälso- och sjukvården brister. Diskriminering förekommer och vissa har nekats vård på grund av sin transidentitet de senaste 12 månaderna, medan andra ”bara” har förlöjligats, illa bemötta eller medvetet felkönade i mötet med vården. Vården är ett annat stort och viktigt kapitel i ovan nämnda SOU.

Vad gör vi själva?

Om inte hälso- och sjukvården fungerar, om inte arbetsmarknaden inte tar sitt ansvar och om normer och värderingar i samhället exkluderar snarare än inkluderar människor så har vi ett bekymmer. Ett bekymmer som i slutändan kostar liv. Det är inte ett särskilt öppet samhälle.

Snacka går ju. Vad gör vi själva? Diskrimineringsfrågor har alltid legat förbundet varmt om hjärtat. I över 20 år har vi inkluderat perspektivet sexuell läggning och sedermera könsidentitet eller uttryck i våra fackliga utbildningar. Vi har aktivt deltagit i EU-projektet Fritt Fram och utbildat arbetsplatser över hela landet. Vi har bidragit till att genomföra nationella seminarier, internationella seminarier i Wien och Bryssel, aktivt deltagit på Pride runt om i landet och EuroPride sedan 2005, utbildat utbildare inom LO, Saco och TCO, utbildat anställda på enskilda fackförbund, deltagit på mässor, tagit fram vår unika fackliga kurs Hen Hon Han för förtroendevalda, chefer och HR-medlemmar. Ingen kan göra allt, men tillsammans kan vi göra väldigt mycket.