När individen är säkrad i den egna livlinan!

Ingen vettig människa klättrar uppför ett berg eller kastar sig ut i ett bungyjump från en bro utan att säkra livlinan i något annat än sig själv. På samma sätt kan ansvaret för arbetsmiljön aldrig vara den enskilde anställdes. Ändå tar mängder smarta och utbildade akademiker på sig att dagligen utgöra sin egen säkerhet och livlina i yrkeslivet.

Äntligen! Nej, det är inte mottagaren av Nobels litteraturpris jag tillkännager mina gratulationer utan till något som är brinnande hett för de flesta akademiker idag. Det låter inte sexigt men utropet gäller Arbetsmiljöverkets AFS 2015:4, Organisatorisk och social arbetsmiljö. För när kravet på ständig nåbarhet och uppkopplingens möjligheter förenas med högt ansvar och bristande resurser kommer notan och den har ett högt pris som i första hand betalas av individen men i slutändan även organisationen. 

Äntligen – utropet ger dock en viss bitter eftersmak. För det första: att det skulle ta så lång tid. För det andra: att behovet så länge varit så stort. Och för det tredje: att behovet alls finns. Slutligen – är detta tillräckligt?

När ansvaret för arbetsmiljön hamnar hos individen

Jag och mina kollegor möter dem dagligen i vårt arbete: människor som gått sönder, grupper som hamnat i konflikter, situationer av långtgående mobbning, chefer som inte räcker till, chefer som inte har tid för att leda eller som sitter med ansvar utan medföljande befogenheter. Utrymmet för att anpassa arbetsuppgifter för dem spiller över på kollegorna som redan är lika stressade.

Individens ökade frihet och ansvar för sina arbetsuppgifter har på något sätt förskjutit ansvaret för arbetsmiljön från organisationen till individen. Att resurserna inte räcker till har blivit individens ansvar. Det blir individens uppgift att parera och lösa situationen. Och när hen inte räcker till översvämmas redan belastade kollegor. Blickarna riktas mot den som säger ”nej, jag mäktar inte mer”. Den som eftersträvar normen blir en avvikelse och får bära hundhuvudet för att andras arbetsmiljö belastas än mer.

Ingen vettig människa klättrar uppför ett berg eller kastar sig ut i ett bungyjump från en bro utan att säkra livlinan i något annat än sig själv. Den är kontrollerad, bärigheten testad och ordentlig säkrad i ett stabilt berg eller anordning. Likaså kan ansvaret för arbetsmiljön aldrig vara den enskilde anställdes. Ändå tar mängder smarta och utbildade akademiker på sig att dagligen utgöra sin egen säkerhet och livlina i yrkeslivet. Ansvaret för arbetsmiljön är ett delegationsansvar som förutsätter beslutsbefogenheter men som också ställer krav på tillgång till resurser – inkluderat ekonomiska sådana.

AFS:en finns att läsa på Arbetsmiljöverkets hemsida och träder i kraft 31 mars 2016. Den tar bland annat upp arbetsbelastning för såväl chefer som medarbetare och lyfter problem i mångas vardag: Att höga krav i arbetet tillsammans med resursbrister skapar obalans. Den beslyser även dialogens och kommunikationens betydelse kring förväntningar, mål och resultat men också vikten av arbetsgivarens ansvar för proriteringen av arbetsuppgifter när tiden inte räcker till. Individen är inte sin egen arbetsledare och livlina utan ska kunna förvänta sig stöd. Självklart gäller även att chefer ska ha tillgång till stöd i sitt arbete.

Är individen organisationen eller utgör organisationen individen?

Organisatoriska arbetsmiljöproblem görs till individens. Hur kunde det ske och när blev det så? Vi har massor av föreskrifter ”AFS:ar” som rör saker som kan mätas och vägas: stendamm, buller, steg-lyft-tryckbärande anordningar, varianter av svetsningstyper, you name it! AFS-listan för hur maskiner tillåts användas är lång. Men samhällets utveckling har gått från att vara ett produktionssamhälle där händer och kropp tillverkar en säljande produkt till att bli ett kompetenssamhälle som säljer/levererar en tjänst eller idé. Idag letar inte arbetsgivare efter händer eller ryggar, utan efter kunskap, hjärnor och idéer. Produktionsapparaten, det vill säga maskineriet som tillverkar tjänster, består av människor  – personal helt enkelt.  Och ändå ekar allt som oftast ordet personalpolitik tomt i korridoren.

Investera i människan som om hen vore en maskin

Om jag ändå kunde ses som en maskin istället för människa! Kommer dagens och framtidens anställda uttala dessa ord? Inköp av en maskin är en investering, detta är självklarheter. En entreprenör köper en maskin för att kunna tillverka en produkt som ska genera en viss vinst eller samhälsnytta. Inköpet ses som en investering, summan som maskinen köps för ska, över tid, vara så minimal som möjligt och ge så mycket som möjligt. Alltså ser man till att den inte går sönder – den ska ju hålla länge eller ännu hellre ännu längre, men helst längst.

I handboken står att maskinen måste vila. Den får inte överhettas, den ska in på service, den ska uppgraderas, den får bara användas på visst sätt och till specifika områden och så vidare. Men så händer det att maskinen gnisslar och börjar gå i otakt. Då går larmet och det blir nödstopp! Maskinen får inte gå sönder, specialister inkallas, investeringen har varit för stor, kosta vad det kosta vill!

Smörjmedel för hen

Låt oss säga att en människa anställs. Hur länge är planen att hen ska hålla? Vem har skrivit handboken för hur hen ska må och gå bra? Vem ser till att hen inte överhettas, att hen servas och vårdas? Hur många timmar per dygn ska hen vara nåbar oavsett plats och tid? Hur hanteras det om hen börjar gnissla och gå i otakt? Finns det någon tolerans för gnissel och otakt? Ses hen som en investering som på sikt måste löna sig? Avsätts det en underhållspost i budgeten? Nytt i AFS:en är också att omnämnandet av något som idag kan betraktas som en frihet för individen men också som en riskfaktor för ohälsa, det vill säga möjligheten att själv påverka arbetstiden och kravet på att ständigt vara nåbar.

Eftersom maskinen ska hålla över tid är det en självklarhet att avsätta en budgetpost för underhållsmedel. Lika självklart är att organisationen har en underhållsplan som detaljerat beskriver vem som faktiskt ansvarar för maskinen, när den ska ha sin vila och vad som görs vid en eventuell överhettning. Tänket blir självklart när man pratar om en maskin – eller översätt till hur en nyköpt bil tas omhand och hanteras. Så varför kan inte tänket vara lika självklart och anammat för vanlig hederlig personal? Kan det vara som så att det till framtidens anställningsavtal kommer att medfölja en servicebok och ett tillhörande servicekonto?