När välfärden inte mäktar höra återstår civila samhällets öra

Jorden snurrade öde och tom och allt var tyst över haven - sköna rader av Imperiet. Så börjar världen, men slutar den så? Den sista desperata signalen pulserar i oändligheten. ”Jorden anropar -hjälp oss – någon - vem som helst - hjälp oss - jorden anropar..” Ett framtida rop utan någon som lyssnar men vem hör och möter ropen här och nu när välfärden inte mäktar med och prioriterat bort, så att hens rop ekar öde och tomt?

Tänk när: om blir när. När luften är giftig, när vattnet är förorenat, när skogarna inte längre finns, när ozonets skyddande lager är borta. Min framtida människa står naken inför rymdens kyla och solens hetta, odlingsjord har blivit torr ökensand.  Nödvändiga och tidigare självklara tillgångar är slut: luft, vatten, mat och skydd. Vem hjälper min framtida människa då?  Till vem ska ett framtida jag vända sig?

Det finns en individ bakom varje bortprioritering

Ropen på hjälp har ingen mottagare, hur känns det? Tyvärr behöver jag inte invänta svaren. När välfärden inte helt avvecklats men starkt nedmonterats saknas ofta mottagare av nödropen. ”Vi har inte råd med tjejgruppen, det finns inte tillräckligt med personal för att handlägga ekonomiskt bistånd i tid, vi har inte resurser till den dagliga verksamheten för psykiskt funktionshindrade, vi har inte…” Politikerna kallar det prioriteringar.  Vad betyder prioritering för den som lever med orden ensamhet, rädsla och hopplöshet?  Känn på orden en stund...Vem vill uppleva dem och vem vill uppleva att ingen svarar på ropen? Men fantastiskt nog finns de som svarar när inte vår gemensamma välfärdssektor, av en mängd anledningar, inte räcker till. Ett fantastiskt civilt samhälle av ideella och idéburna organisationer möter, ofta i det tysta, upp många av dessa nödrop.

En diakon inom Svenska kyrkan ser till att en familjs hyra kan betalas i väntan på att den långa handläggningstiden hos socialtjänsten. Av samma diakon ges en ensamstående förälder möjlighet att skicka sina barn på kollo och köpa nödvändig utrustning så som skor, badkläder och glass.  Pensionärer som inte får pengarna att räcka till kan gå och äta lagad mat i gemenskap, med bibehållen människovärdighet, och andra får hjälp till tandläkarkostnader.

Fler svarar på nödropen 

Kyrkan är inte ensam med att svara, och tur är väl det, för behoven är mer omfattande än så.  Ideella föreningen som ger psykiskt sjuka missbrukare en plats och tillvaro där de kan titta på tv tillsammans med varma mackor och fredagschips. På härberget ges, förutom sängplats, möjligheten att få kläderna tvättade. Kvinnojouren svarar på ropet från kvinnan som mitt i natten flytt våldet i sitt hem. De ordnar skydd, kläder, håller i myndighetskontakter och hjälper med att barnen kan fortsätta gå i skolan.  BRIS som svarar, lyssnar och stöttar barnet som inte har någon annan att vända sig till. Som det går att läsa i Akademikern har ropen under sommaren ökat. Till stor del beror det på att det är sommar men också för att BRIS, genom en app, hittat nya sätt att lyssna och därför hör fler.

Civila sektorn en del av folkhemmet

Ofta är det så att samhället inte räcker till men också är det många som inte passar in eller hittar rätt i den breda men oböjliga välfärdsapparaten.  Faktum är att civila sektorn är en stor del av vårt samhälle och en del av folkhemmet. Hade inte dessa otroliga eldsjälar faktiskt agerat, gått från idé till handling, fixat med lokaler, myndigheter, ekonomiska medel och enorma personella insatser hade ropen för en mängd olika jag; barn, missbrukare, fattiga, psykiskt sjuka, funktionsnedsatta eller bara ensamma, ekat tomt. Var hade de varit?  Till vem hade de vänt sig? Tack alla ni som faktiskt är med och gör, tack för att ni svarar! Låt inte jorden snurra öde och tom och låt det inte bli tyst över haven…