No executive meditation!

Häromveckan deltog jag i ett möte i Nigerias huvudstad Abuja. Syftet var att planera ett projekt tillsammans med två nigerianska fackförbund om läget för internflyktingar i landet.

I Nigeria har Boko Harams härjningar fått ödesdigra konsekvenser för dem som bor i de nordvästra delarna där de i huvudsak dragit fram. Ofta i avlägsna byar med bristfällig kommunikation. Vi har säkert alla med avsky följt berättelser om skolflickor som rövats bort. Några av dem har lyckats fly, några har blivit frisläppta – 80 flickor så sent som för några veckor sedan. Men fortfarande saknas många, och ingen vet var de finns. 

Men de är inte de enda. Över en miljon människor har tvingats fly och lever nu som internflyktingar i sitt eget land, men utan möjlighet att återvända. Många har förlorat allt, familj, vänner, bostad och arbete. Situationen i lägren är mycket utsatt med undermåliga bostäder, bristfälliga skolor och mycket knapp tillgång till hälso- och sjukvård, inklusive psykosocial hjälp. Bristen på mat är påtaglig och säkerheten är mycket bristfällig. Pojkarna riskerar att rekryteras som barnsoldater och många vittnat om hur flickor och kvinnor utnyttjas sexuellt. De som arbetar i lägren riskerar sitt liv på vägen till och från lägren, och det gör förstås också de som bor där.

Internflyktingar – Internally Displaced Persons (IDP:s)

Det finns omkring 40 miljoner internflyktingar, Internally Displaced Persons (IDP:s), i världen. Människor som har flytt från sin bostad, sitt jobb och sin by eller sin stad. Människor som lever som flyktingar i sitt eget land. Ofta i flyktingläger. De lever under regeringens ”beskydd” trots att den inte sällan är orsaken till att de flytt. Och de har mycket liten möjlighet att någonsin återvända till sitt hem. Det innebär att internflyktingarna är bland de mest sårbara i världen. Syrien är det land i världen som har flest internflyktingar. En siffra som 2014 uppskattades till 7,6 millioner och hade ungefär häften så många vid samma tid. Internflyktingar uppfyller inte den internationella definitionen av flyktingar och genom OHCHR kanaliseras FN:s och UNHCR:s hjälp.

Idag ser vi denna utveckling på en rad platser: Boko Haram i Nigeria, al-Shabab på Afrikas Horn, separatistiska krafter i Ukraina och kriminella grupper i Latinamerika. Dagens militära aktioner sätter civila i fara på ett helt nytt sätt. Stor tillgång till vapen, och den totala disrespekten för de internationella lagarna om mänskliga rättigheter är några av orsakerna. Inte sällan hamnar civila mellan sådana grupper och militära organisationer vars syfte är att försvara de nationella staterna.

I Nigeria har situationen med internflyktingar uppstått de senaste åren. Boko Haram, vars namn betyder ungefär att västerländsk skolning för flickor är förbjudet/synd, är sedan 2009 en beväpnad jihadistisk grupp som ursprungligen bekämpar västerländsk utbildning. De har med mycket brutala metoder försökt överta den nordvästra regionen och där utropa sitt kalifat. De har också skaffat sig visst stöd genom att adressera frågor om fattigdom, ökande ojämlikhet och social frustration. De så kallade IDP:s camps finns över hela landet med över men inte alla internflyktingar bor i läger. Väldigt många bor hos släktingar och vänner och det i sig är inte en långsiktigt hållbar situation. Offentliganställda har placerats, eller omlokaliserats, i lägren utan ordentliga avtal och inte sällan med mycket bristfällig betalning. De fackliga organisationerna försöker skapa bättre villkor för dem som arbetar i lägren och de försöker få regeringen att göra mer för att lösa situationen med lägren.

No executive meditation!

Under två mycket intensive dagar planerade vi, representanter från förbundet, från PSI och från två nigerianska förbund inom hälsosektorn, projektet enligt konstens alla regler. En process som kräver mycket av deltagarna eftersom en ansökan om stöd från Union to Union följer ett mycket strikt regelverk. Det händer att mallen tar över – och då måste vi påminna varandra om varför vi gör projektet. Något som denna gång, med flera personer som själva är internflyktingar och arbetar i lägren, inte var särskilt svårt.

Jag kan konstatera att det ibland finns en trötthet på internationellt kortsiktigt stöd från NGO:s och en önskan om mer hållbar utveckling. Den nigerianska regeringen borde kunna göra mer. Den ekonomiska utvecklingen bedöms som både god och stabil i detta Afrikas folkrikaste land som också är rikt på naturresurser, inte minst olja (som förstås är ett annat problem). Vi påminns om att allt stöd vid en första blick kan framstå som fritt men medvetenheten är hög om att ingenting är gratis. Det är alltid någon som betalar. Vare sig det är FN, UNHCR eller Världsbanken. Och villkoren för stödet, eller lånen vet de ingenting om. Vare sig hur länge stödet utgår eller när och på vilka villkor det ska betalas tillbaka.

Projektplanering har sin egen formel och logik. För ett lyckat resultat krävs en duktig facilitator-och det hade vi i Abuja. Sister Moradeke Badru från det nigerianska fackförbundet för sjuksköterskor och barnmorskor gjorde en fantastisk insats och tillsammans med det stora engagemanget hos deltagarna som till och med använder natten för att hinna med alla moment så simsalabim så hade vi grunden för vår ansökan redan vid lunchtid dag två. 

Och det beror förstås på att behovet är så stort. Situationen i lägren är oacceptabel och de som är berörda är människorna som bor i lägren, och de som arbetar i lägren. Behoven är gigantiska. Listan är lång. Men bland det som måste göras finns följande: Det handlar om traditionellt fackliga frågor som arbetsvillkor och lön. De som jobbar i lägren måste ha schyssta anställningar och vara fackligt organiserade för att stärka sin ställning. Långsiktigt måste lägren avskaffas och de som bor förhoppningsvis kunna återvända, eller få möjlighet att bygga ett nytt liv någon annan stans. Kortsiktigt måste trygghet och säkerhet säkerställas liksom möjligheten till riktig skolgång för barnen säkras. Det psykosociala stöder måste byggas ut. Bristen på mat är akut, och stödet måste ökas. De två dagarna var som sagt intensiva, och jag lärde mig något nytt. Det var ingen som ägnade sig åt ”executive meditation”! Det betyder att ingen somnade!

För oss återstår att färdigställa ansökan för ett femårigt projekt. Och sen hålla tummarna för att den också får Sidas gillande. Det hoppas jag vi vet till hösten.