Nudge: Varken morot eller piska

Det är inte rocket science (utan social science) att förstå att beteendevetenskap är viktigt. Att den och dess olika delar på olika sätt kan förbättra samhället. Ibland kan det dock vara svårt att se de konkreta delarna, men ett exempel är så kallad ”nudging”.

Nudging är till synes en enkel sak. Det handlar om att underlätta för människor att ta ”bra” beslut. När jag förklarar begreppet för ännu inte frälsta berättar jag om affären (en historia jag inte vet om den är sann, men som fungerar som exempel) som istället för att ha godis vid kassorna placerade morötter där, och ökade sin morotsförsäljning ordentligt. Folket köpte morötter – som är bättre för dem själva, för miljön och också har kortare bäst före-datum så även ett minskade av matsvinn ingick!

Knuff och buff

Begreppet nudging föddes då Richard Thaler, en beteendevetare och ekonom, och juridikprofessorn Cass Sunstein skrev ”Nudge: hur man förbättrar beslut kring hälsa, förmögenhet och lycka” (2008). Sunstein har också jobbat i självaste Obamas administration och Thaler rådgav i David Camerons så kallade nudge-unit.

Nudge, som betyder knuffa eller buffa, handlar alltså om att influera utan att människor behöver ta de aktiva besluten att ändra sig. Thaler uttrycker sig såhär: "En framgångsrik nudge är oftast något som antingen drar till sig uppmärksamhet eller eliminerar ett hinder, som har fått oss att avstå från att göra något vi skulle vilja göra men som vi inte har kommit oss för att göra". Vi handlar i vanliga fall på gammal vana eller bara lathet gentemot förändring av beteende. Till exempel ändrar vi generellt inte inställningarna på våra utskrifter till att skriva ut på båda sidor. Är det däremot förinställt (nudging!) ändrar vi ju inte tillbaka, och vi både sparar på miljön och ekonomin.

"Bättre än piska och morot"

I beteendevetaren Pelle Guldborg Hansens debattinlägg ”Nudging bättre än piska och morot” i Sydsvenskan 2012 menar han att nudging kan lösa en del av våra välfärdsproblem. Han menar att nudging kan öka antalet registrerade organdonatorer, typ och mängd mat, hur mycket vi lägger undan till pension och mycket annat.

Det roligaste exemplet, som säkert många redan har stött på, är den nederländska flygplatsen Schiphol där de blev trötta på kisset som hamnade runtom pissoaren istället för i. De etsade in en bild på en fluga för de urinerande att pricka - och minskade utanför-kisset med hela 80 procent! Vårt kära grannland Danmark kom på idén att måla fotsteg på marken, som ledde till en papperskorg, och nästan halverade sin nedskräpning.

Ett annat exempel som Sverige kanske kunde ta efter var tyskarnas "gröna el-nudging". De ändrade helt enkelt en förinställning på elerbjudandet till 40 000 hushåll i landet och ökade gröna elköpen från 7 till 70 procent! Nu kanske ni tänker "men Sverige, vi måste ha varit riktigt snabba på att hoppa på tåget jämfört med resten av världen" – men icke! Vi har, framförallt inom klimatpolitiken, börjat titta på fenomenet (exempelvis projektet "Förutsättningarna för nudging" från Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig sektor).

Även vissa kommuner har börjat jobba med nudging för att till exempel få folk att åka buss, dela på köksresurser och minska energianvändningen. Men redan 2014 hade 136 länder använt sig av beteendevetenskap på något sätt inom offentlig sektor och hela 51 länder har politiska, centralt ledda initiativ med grund i beteendevetenskap. Det beskriver Thaler i sin bok från 2016 "Den ologiska människan". Det finns alltså en enorm mängd exempel och jag hoppas att ni googlar och blir lika inspirerade som jag.  

Hjärtmassage på en blåval?

Men som med allt annat så har nudging såklart motståndare, och de menar exempelvis att det är ett sätt att skjuta ansvaret till individnivå när det egentligen krävs annan politisk styrning för den här typen av beslut. Det jämförs med ”hjärtmassage på en blåval” – en slags nödlösning utan egentlig effekt. Självklart kritiseras också självaste formen, manipulation kallar vissa det. De utropar: psykologiska tricks! Thaler påpekar att du inte kan tänka att nudging är farligt gentemot det att göra ingenting. Vi kommer alltid influeras och påverkas, nudging är inget nytt utan de gav bara den positiva påverkan ett namn, menar han.

Kritisk mot fenomenet eller inte, kanske kan vi alla jobba med nudging, till exempel på våra arbetsplatser? Kan arbetsgivare och personalansvariga ta till det på olika sätt, exempelvis för att minska sjukskrivningar? Det som är härligt med nudging är ju att det är fantasin som sätter gränser. Kanske kan vi också jobba med nudging för oss själva? Underlätta för oss själva att ta bättre  beslut. Kan inte det innebära att fixa en återanvändbar take away-mugg för att sluta köpa nya pappersmuggar varje dag, både ekonomiskt och hållbart? Fixa snygg och funktionell sopsorteringsanordning hemma? Gå vägen hem förbi frukt- och grönt, istället för godisbutiken? Lämna busskortet hemma för att se till att promenera hem?

Jag tror att jag pratar för fler beteendevetare när jag blir inspirerad av den här sortens beteendevetenskap, den positiva och den konkreta. Jag hoppas på fler fenomen som detta!