På bettet efter 65

Ålder är bara en siffra. Den säger inget om din arbetsförmåga. I takt med att vi lever längre väljer fler att jobba bortom pensionen.

– Jag vill fortsätta jobba så länge jag är klar i skallen. Om jag blir dement och börjar prata en massa konstigheter hoppas jag att någon stoppar mig.

Orden är 78-åriga Eva Ahlsells. Hon jobbar som psykoterapeut i Täby och har inga planer på att sluta. Vid 63 års ålder sa hon upp sig från arbetet på ett socialkontor för att satsa helt på sin egen verksamhet. I dag ägnar hon cirka tolv timmar i veckan åt sina klienter. 

– För varje ny klient är det som att öppna en ny spännande bok, roligt och stimulerande. Ju äldre jag blir och ju mer erfarenhet jag får, desto bättre blir jag. 

Eva Ahlsell är långt ifrån ensam om att fortsätta arbeta efter pensionsåldern. En ny kunskapssammanställning från Arbetsmiljöverket visar att vi, i takt med att vi blir friskare och lever längre, också jobbar i allt högre ålder. Och det är positivt, både för samhällsekonomin och vårt eget välbefinnande. 

Utöver tillskottet i plånboken kan ett bra arbete ge oss stimulans, struktur, status och social gemenskap. Jobbet är dessutom ofta en viktig grundsten i vår identitet.

– Vår identitet är i hög grad knuten till oss själva som arbetande människor. När man inte jobbar tappar man en bit av sin aktivitet och kreativitet. Det går naturligtvis att ersätta med andra saker, men att arbetet är centralt och en hälsofaktor är helt klart, säger Eva Vingård, professor i arbets- och miljömedicin vid Uppsala universitet.

Så länge arbetet inte kräver mycket fysisk styrka finns det egentligen inga hinder för äldre som önskar att jobba vidare. Våra kognitiva förmågor förändras inte nämnvärt inom spannet för det normala åldrandet, åtminstone inte på ett sätt som påverkar prestationen på arbetet. Det episodiska minnet, som behövs för att till exempel komma på en skådespelares namn eller minnas vad man åt till middag i måndags, blir förvisso sämre med åren. Men minnen som är kopplade till intellektuella funktioner, som att lösa problem och använda sig av sina erfarenheter, påverkas inte.

 

Den gängse bilden av att det är svårt att lära gamla hundar sitta är inte heller giltig i det här sammanhanget. 

– Det är klart att en femåring lär sig vissa saker snabbare än vad en 70-åring gör, men det är ju inte så många yrken som kräver blixtsnabbt lärande, säger Eva Vingård.

Vem är då gammal? Det är inte alldeles självklart. Den kronologiska åldern, som anger hur många år sedan vi föddes, blir en allt sämre indikator. Inom åldersforskningen brukar man skilja på tre olika typer av ålder som inte alltid korresponderar med en persons kronologiska ålder. 

Den biologiska åldern visar var vi befinner oss på en livslinje i förhållande till vår potentiella livslängd. Den sociala åldern refererar i stället till åldersrelaterade roller och sociala vanor i ett samhälle där åldern har betydelse för hur vi behandlas. Vår psykologiska ålder definieras i sin tur av vilken förmåga vi har att klara av förändringar. 

– Den psykologiska åldern tror jag spelar störst roll för om man tillåter sig att jobba vidare eller inte, säger Eva Vingård.

Själv fyller hon 70 till våren och har en fulltecknad kalender nästa år, trots att man som professor måste gå i pension senast vid 67. Sedan går det att fortsätta som professor emeritus.

– Visst är det skönt att jag inte längre behöver åka med 07.11-tåget till Uppsala varje morgon utan har mer flexibla möjligheter, men jag tycker inte att den här åldersgränsen är rimlig. Jag ser på mina kollegor som har enormt mycket erfarenhet och en kreativitet lika stor som tidigare. Det är jättefånigt att inte använda dem. Om man vill ha en bra arbetsmiljö och en bra arbetsplats måste man bekämpa den här ålderismen.

 

Negativa attityder till äldre arbetskraft har gjort att många känt sig övertygade om att det skulle vara svårt att få ett nytt jobb efter 50. En farhåga som inte varit obefogad. En forskningsrapport från 2014 som riksdagens arbetsmarknadsutskott beställt visar till exempel att Sverige är dåligt rustat för att ta tillvara den äldre arbetskraften. Normen säger dessutom fortfarande att äldre bör lämna plats åt yngre på arbetsmarknaden. 

Nu verkar emellertid en attitydförändring vara på gång. Fördelarna med heterogena arbetsgrupper har blivit tydliga i diverse forskningsstudier och arbetsgivarna ser att äldre, som hunnit samla på sig mer specialkunskaper, behövs i ett arbetsliv som kräver olika kompetenser. Statistik från Trygghetsrådet visar också att fler och fler tjänstemän mellan 50 och 59 år får nytt jobb efter att ha blivit uppsagda. 

Tidigare kunde 60-plussare uppfattas som gamla och sköra, något som också påverkade självbilden och därmed benägenheten att jobba vidare. I dag förknippas de snarare med vad som förut var ett medelåldersideal: god hälsa och bevarad kognitiv funktion. 

 

En som fortfarande känner sig efterfrågad är socionomen Bengt Jartsell, 74, från Helsingborg. Sedan han fyllde 60 har han arbetat som konsult inom den kommunala sektorn och är med i yrkesnätverket Chefsgruppen seniorerna. Han kan bland annat kliva in som inhyrd socialchef under en period medan kommunen rekryterar en ordinarie. Kravet från hans sida är att arbetstiden är max 50-60 procent av en heltid och att arbetsplatsen inte ligger för långt hemifrån.

– När man jobbar träffar man nya människor, håller hjärnan i gång och får nya infallsvinklar, säger Bengt Jartsell.

Han tycker att han har fått ut mycket av sitt yrkesverksamma liv. Nu vill han ge tillbaka och dela med sig av den gedigna erfarenhet han skaffat sig genom åren. 

– Sedan kan man inte sticka under stol med att det handlar om pengar också. Man får guldkant på tillvaron med de extrapengar man får.

Så länge han är klar i huvudet vill han fortsätta sin yrkesbana. 

– Om någon ringer och vill ha mig så ställer jag upp.

Text: Karin Persson, Akademikern

Ur magasinet Akademikern nummer 6/2016. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf på Akademikern.se

Fler trendspaningar i Akademikern: