Politik eller profession?

I fredags kom äntligen direktiven för översynen av socialtjänstlagen och barnminister Åsa Regnér berättade att utredaren blir Margaretha Winberg. En del av utredningen handlar om att se över lagens själva konstruktion där allt ansvar ligger på folkvalda i socialnämnden som kan delegera de flesta beslut till utbildade tjänstemän. Alla länder i Norden har haft en liknande modell med delegerade beslut där politiker stått för de mest ingripande besluten. Utvecklingen i våra grannländer har tagit andra vägar och detta ville vi undersöka i samband med att Akademikerförbundet SSR har ordförandeskapet för NSSK – Nordiska socionomförbunds samarbetskommitté.

Under ett frukostseminarium presenterades kort beslutsprocessen för omhändertagande av barn i Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island. Presentationerna följdes av ett panelsamtal mellan Elin Hultman, lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, Kerstin Lidman socialchef i Sollentuna kommun och styrelseledamot i Föreningen Sveriges Socialchefer och Lena Kanström ledamot i social- och äldrenämnden i Upplands Väsby kommun.

Starkare ställning i grannländerna

Det land där socionomprofessionen har den starkaste ställningen i beslutsfattandet är utan tvekan Finland. Där är det socialarbetaren som är en legitimerad och registrerad yrkesperson med fem års utbildning som utreder barnets situation. Hen har också rätt till juridiskt stöd av jurist. Om socialarbetaren kommer fram till att ett barn behöver placeras utanför hemmet är det ansvarig chef som fattar beslutet. Om vårdnadshavare eller barn över tolv år motsätter sig omhändertagande ska ärendet avgöras i förvaltningsdomstolen.

I Norge utreds barnets situation av socialarbetare i barnevernet och sen är det fylkesnämnden som fattar beslut. Den leds alltid av en jurist och består också av en skicklig yrkesperson som ofta är läkare eller psykolog och ibland socionom samt en representant från allmänheten som inte är politiskt vald. De norska representanterna ansåg att de norska kommunpolitikerna skulle behöva mer insyn i barnevernet för att kunna argumentera för mer resurser i kommunstyrelsen och kunna försvara barnevernets beslut när media ringer. Den kunskapen är lättare att ha om man politiskt fattar besluten och har kunskap om orsakerna till dem.

Danmark har en blandning av politiker och professionella i sitt barn- och ungautskott. Ordförande är alltid en person från kommunstyrelsen men leds av en domare dessutom ingår ännu en representant från kommunstyrelsen och två pedagogiskt-psykologiskt sakkunniga. De kan bara godkänna eller avvisa förvaltningens förslag. Precis som i Sverige kan ordföranden fatta omedelbara beslut som ska underställas utskottet inom sju dagar. Slutligen är Island något av en paradox där socialarbetarna är legitimerade sedan 70-talet men det är lekmän och en jurist som fattar besluten om omhändertaganden. De ska dock assisteras av sakkunniga.

Mycket att lära

Även om professionella har en starkare ställning i beslutsfattandet i många av våra grannländer så är det inte socionomens profession som alltid fått en starkare ställning. I både Danmark och Norge är psykologer ofta de som är med och fattar besluten eller läkare. I flera av länderna har också de sakkunnigas ställning fått kritik för att det läggs mer vikt vid medicinska och psykologiska bedömningar än utredningen av barnets hela situation som socialarbetaren har gjort.

Slutsatserna från seminariets panel var att Sverige har mycket av lära av våra grannländer och att de professionellas ställning behöver stärkas även här. Idag ges inte socialtjänstens professionella fullt mandat för de bedömningar man gör. Samtidigt är det viktigt att socialnämndens politiker håller sig insatta i hur socialtjänsten fungerar och vad som gör att barn ibland måste skiljas från sina föräldrar. Detta kan man som politiker få insyn igenom till exempel verksamhetsbesök och avidentifierade utredningar. Att det finns en juridisk instans utanför socialtjänsten som kan fastställa beslut var alla också överens om behövs. 

Här kan du själv se seminariet som också ger inspiration till hur barn och föräldrar företräds i de olika nordiska länderna.