Psykoterapiutbildning på olika villkor

Ett av målen för Akademikerförbundet SSR:s Psykoterapeutförening är att bevaka och påverka psykoterapins och psykoterapiutbildningarnas utveckling. I Psykologtidningen nummer 9–10, 2017 jämfördes Umeå, Stockholm och Uppsala universitet sina psykoterapeutprogram. Umeås modell innebär en akademisering av utbildningen med fokus på vetenskap och teori. Den traditionella grundutbildningen i psykoterapi försvinner liksom egenterapi.

I Stockholm och Uppsala väljer man i stället att behålla den traditionella psykoterapiutbildningen, inklusive egenterapi och grundutbildning i psykoterapi. Uppsala menar att det skulle bli alltför låg nivå både på utbildningen och psykoterapeuters kompetens om den grundläggande psykoterapiutbildningen togs bort. I Stockholm poängteras vikten av klinik, handledning och andra moment som syftar till att öka den empatiska förmågan.

Högskoleverket har vid flera tillfällen lyft egenterapins betydelse och hänvisat till internationella studier. Terapin ger möjlighet att slipa på både den terapeutiska erfarenheten och ökar självkännedomen och den empatiska förmågan.

Medlemmar och andra företrädare för psykoterapin har hört av sig med oro för hur Umeå universitet valt att organisera utbildningen och hur kvalitet påverkas när processtänkandet (integrering av teori, handledning och patientarbete) försvinner. Oron handlar också om att modellen försvårar för våra medlemmar och flera andra yrkesgruppers möjlighet att genomföra utbildningen.

Fler psykoterapeuttjänster behövs

Att minska utvecklingen av psykisk ohälsa är en av samhällets stora utmaningar. Psykoterapi i enlighet med beprövade metoder och av legitimerade psykoterapeuter borde erbjudas befolkningen på samma villkor som medicinsk vård.

Legitimerad psykoterapeut är ett eget yrke. Det kräver en grundutbildning inom så kallade människovårdande yrken, grundkunskaper i psykoterapi, yrkeserfarenhet och en påbyggnadsutbildning i enlighet med Högskoleförordningens bestämmelser. Grundutbildningen i psykoterapi borde vara en del av den legitimationsgrundande utbildningen och det är inte försvarbart att den som idag är oreglerad och saknar statlig styrning.

För att möta befolkningens varierande behov krävs en bredd av yrkesbakgrunder och inriktningar. Valmöjligheter av terapeuters grundyrke och terapeutiska inriktningar ökar möjligheterna till positiva behandlingsresultat.

Det utbildas idag för få legitimerade psykoterapeuter och tillgången är ojämnt fördelad över landet. Pensionsavgångarna är mycket höga och utbildningsanordnarna hinner inte med att utbilda i den takt som krävs. 

För att motverka den psykiska ohälsan krävs att utbildningsanordnarna ökar intaget och att fler psykoterapeuttjänster skapas både inom hälso- och sjukvården och i kommunal och statlig verksamhet. För att upprätthålla den höga kvaliteten på psykoterapeuter är det viktigt att förstå att utbildningen sker i en process där teori, egenterapi och handledning sker parallellt och över tid och i nära samarbete med studenternas arbetsplatser.

Titti Fränkel