Reflektioner kring "Öppet Sverige"

Migrationsfrågan är en fråga om kött och blod, liv och död. Det som borde vara solidaritet och öppenhet kan lika snabbt vändas till fientlighet och exkludering, vare sig det handlar om andra världskriget eller dagens flyktingströmmar. Att prata om ett öppet Sverige på förbundets kongress kändes därför som en självklarhet.

Den gångna veckan har varit minst sagt omtumlande för egen del. I helgen hade Akademikerförbundet SSR kongress. Samma vecka uppmärksammades och firades fredsslutet över hela Europa och 70 år efter andra världskrigets slut.

Dagen innan kongressen kom jag ifrån Tyskland och Neuengamme, ett före detta koncentrationsläger dit jag inbjudits som medföljare till min mor som var där under en period av kriget. Här uppmärksammades krigsslutet stort med högtidliga ceremonier, blommor och tal från riks- och kommunal politiker.

Vad kan vi lära av historien?

Särskilt inbjudna var judar, motståndsmän och partisaner som överlevt koncentrationslägrets fasor. Många var mycket gamla. Bland annat berättade en 102-årig judisk man från Österrike om deportationen från Salzburg, hur han överlevde olika dödsläger och varför han valde att återvända till Österrike efter kriget trots att hela hans familj var utrotad. I intressanta seminarier och samtalsgrupper samlades överlevande, barn och barnbarn till före detta koncentrationslägerfångar, nazister och SS-män för att prata om vad vi kan lära av historien och hur vi kan vi bidra till att den inte upprepas.

Migration är i fokus för samhällsdebatten och ett område som de flesta av våra medlemmar är professionellt och personligt berörda av. Därför kändes valet av temat ”Öppet Sverige” klockrent för oss. Förbundsordförande Heike Erkers öppnade kongressen med orden: "Migrationsfrågan är global, europeisk, svensk och kommunal på en och samma gång. Ingen kedja är starkare än den svagaste länken.” Kloka ord som också fick mig att tänka på Syriens och Libanons flyktingströmmar och det mottagande som vi varken under andra världskriget eller nu har anledning att känna oss stolta över.

En fråga om kött och blod

Vad Heike Erkers gjorde i sitt tal var att göra ”migrationsfrågan” till den fråga den verkligen är. En fråga om kött och blod, liv eller död. I Europa idag är vi fortfarande många som på ett eller annat sätt är berörda av andra världskrigets fasor. Det är både överlevande från koncentrationslägren, civilbefolkning och förövare men också barn till överlevande och barn till krigsförövare. Det trauma som död, skräck och flykt för med sig för individen påverkar efterlevande personer, samhällen och stater i generationer. 

I sitt tal delade Heike med sig av sin personliga berättelse om hur en hel nation kunde införliva värderingar som syftade till ”isolera, söndra och marginalisera”. Värderingar som står så långt man kan komma från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Värderingar vars yttersta konsekvens innebär folkmord.  Många skulle kunna räddats till livet om grannar, samhällen och stater visat civilkurage och öppnat sig. 

Personliga förluster och lidande kan inte mätas. Ändå skiljer sig förintelsen från andra folkmord i historien. Det var ett industriellt och statligt organiserat mördande som utgick ifrån tanken att människorna gick att dela in i olika sorter och att en sort var överlägsen den andra. Uppskattningsvis mördades 13 miljoner människor i gaskammare och vid arkebuseringar, eller dog av svält i koncentrationsläger. Av dessa var 5,3–6,3 miljoner judar, 2,5 miljoner kristna polacker, 3,3 miljoner sovjetiska krigsfångar och 200 000–500 000 romer.

Dessutom dog stora grupper av tvångsarbetare från Sovjet, forna jugoslavien, skandinaver och västeuropéer (ej judar), homosexuella, civila tjecker, mentalt och fysiskt funktionshindrade och tyska motståndsmän. Bland dessa ingår ändå inte alla de människor som dog i regelrätta krigshandlingar, till exempel bombningar av städer eller i strid.  

Öppenhet eller exkludering?

Heike Erkers delade med sig av sina personliga erfarenheter om hur snabbt ett samhällsystem kan förändras och hur ”det som borde vara solidaritet och öppenhet snabbt kan vändas till fientlighet och exkludering”, samt hur hennes familj skapade sig en ny framtid i ett sönderbombat Europa.

När jag tänker på alla de kloka ord som sades på kongressen och mina otroligt starka upplevelser i samband med 70-årsminnet av befrielsen och andra världskriget vill jag avsluta den här bloggen med att citera Jens Orback, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center.  I sitt anförande på kongressen berörde han fredsslutet och vikten av organisering som motkraft mot totalitära regimer. "En organisation måste vara starkare än dess ledare".

Till det bör tilläggas; Lär av historien, reflektera och reagera!