Så kan avvisningar av barn bli mer respektfulla

Anställda inom polisen, migrationsverket och socialtjänsten har olika syn på hur av- och utvisningar av ensamkommande asylsökande barn kan göras på ett värdigt och respektfullt sätt. Det leder till att barnen får motstridiga signaler, enligt forskning från Umeå universitet.

Utgångspunkten för forskningsprojektet är regeringens krav på ökad effektivitet i arbetet med att verkställa av- och utvisningar, samtidigt som regeringen också betonat att det inte får ske på bekostnad av respekt för barnens värdighet och mänskliga rättigheter. 

Forskarna undersökte de asylsökande barnens upplevelser och erfarenheter, men också myndigheternas upplevelser, erfarenheter och kunskaper.

Mehdi Ghazinour är professor i socialt arbete och är en av de tre forskare som har lett studien.

– Tjänstemännen i de berörda myndigheterna försöker göra så gott de kan. Men de har olika tolkningar av vad värdighet är i samband med utvisningar. Därför blir det delvis ett ensamarbete istället för koordinering och samordning av insatserna, säger han.

Barnen springer mellan myndigheterna och hamnar i kläm, menar han.

Yrkesgrupper med olika utgångspunkter

Poliserna såg främst värdigheten i mottagandet av barnen som kopplad till verkställigheten; de var inriktade på att göra det bästa av situationen.

Tjänstemännen på Migrationsverket tyckte att värdigheten låg inbäddad i den befintliga lagstiftningen.

För tjänstemännen vid både Polisen och Migrationsverket var krav på kortare handläggningstider och fler verkställda av- och utvisningar fullt möjliga att förena med bibehållen respekt för barns rättigheter så som dessa uttrycks i Barnkonventionen.

Men tjänstemännen inom socialtjänsten hade ett helt annat perspektiv. De ansåg att Barnkonventionen och värdigheten ofta fick stå tillbaka.

Mehdi Ghazinour säger att samordnade insatser är av stor vikt, och att tonvikten bör vara respekten för barnens utsatthet.

– Personal som har särskild utbildning om barnfrågor kan ta hand om utvisningen.

Föreslår en anpassad barnahusmodell

Forskarna föreslår att den så kallade barnahusmodellen bör modifieras och anpassas efter den här typen av uppdrag.

Barnahusmodellen är en samordningsmodell som utvecklades på Island 1998 och har spridits i Sverige, framför allt i arbetet med barn som misstänks ha utsatts för brott.

– Barn som ska utvisas efter flera år i Sverige behöver ett återanpassningsprogram i hemlandet. Barnahusmodellen skulle kunna främja trygghet hos barnen och minska motståndet mot tjänstemän, säger Mehdi Ghazinour.

Projektet visar också att de flesta poliser och socialsekreterare upplevde arbetet med ensamkommande asylsökande barn som krävande. De hade dock strategier för att hantera stressen i samband och hade dessutom tillgång till socialt stöd.