Skaffa dig spets

Kraven på ny kompetens ökar i takt med att arbetsmarknaden förändras snabbt. Att vässa dina kunskaper blir allt mer ditt eget ansvar.

Förut brukade en kandidat- eller magisterexamen räcka för ett livslångt arbetsliv.

Inte längre. 

Arbetsmarknaden är stadd i snabb förändring. Varje år försvinner 450 000 jobb, och ungefär lika många nya kommer till som en följd av globalisering och robotisering. I den takten, som enligt många prognoser kommer att accelerera, blir utbildningen snabbt inaktuell.

– När man pratar om ”äldre i arbetslivet” nu för tiden menar man inte personer i pensionsåldern. En vanlig definition är femtiofem år och uppåt, men ”äldre” används ibland om personer i trettioårsåldern, säger Cecilia Bjursell, som är centrumledare och forskar om livslångt lärande på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping.

Äldre är alltså inte längre en åldersfråga, utan betyder att du har en äldre utbildning. För att hänga med på arbetsmarknaden framöver kommer det att krävas omställning och kontinuerlig kompetensutveckling, heter det. Och det blir alltmer ditt eget ansvar.

– Det har skett en ansvarsförskjutning över tid mot den enskilde individen. Det hänger ihop med den allmänna individualiseringen av samhället, säger Cecilia Bjursell.

Kruxet är bara att utbildningsväsendet inte är förberett för det livslånga lärandet. Tvärtom.

– Det finns en trend på universiteten att man går mot stora program. För några år sen tog man dessutom bort ersättningen för distanskurser, vilket innebar ett bakslag för det livslånga lärandet. Väldigt många äldre och arbetande läste just fristående kurser på distans.

Att utbildningsväsendet måste förändras verkar de flesta vara överens om. Frågan är hur. Somliga röster i debatten, som tankesmedjan Digital utmaning, anser att högskolan borde korta grundutbildningen och i stället erbjuda fler möjligheter till utbildning under hela livet. Den idén har regeringen avvisat. Andra, som TCO, vill att regeringen ger högskolan et
 tydligare omställningsuppdrag.

Frågan är också hur vi ska ha råd att vidareutbilda oss hela livet? I dag är man berättigad till studiemedel under sex års högskolestudier. Även om du har studiemedel kvar efter examen räcker månadsutbetalningen inte långt för någon som arbetat och haft lön i många år och som vill vidareutbilda sig.

Håkan Regnér, ekonom vid Saco och docent i nationalekonomi, vill se en statlig utredning av hur omställningar senare i livet ska gå till och finansieras. Det handlar både om vad högskolan kan göra och hur studier ska finansieras.

– Det finns olika möjligheter. En idé kan ju vara att arbetsgivaren sätter av en del av löneutrymmet för kompetensutveckling. En annan kan vara att låta a-kassan användas under kortare perioder av studier.

Egentligen tror han inte att problemet med kontinuerlig kompetensutveckling behöver bli så stort, om bara arbetsgivarna tar större ansvar.

– En del är väldigt generösa och låter sin personal vidareutbilda sig under arbetstid. Andra, särskilt inom kvinnodominerande yrken och i det offentliga, är mer restriktiva.

Arbetsgivarna måste bli betydligt mer flexibla, menar han. En akademiker har med sin långa teoretiska utbildning bra förutsättningar att tillägna sig ny spetskompetens. 

– Arbetsgivaren måste stå för en större del av upplärningen och inte utgå från att alla ska komma färdigutbildade och kunna jobbet från dag ett. Specialistkompetenser kan endast arbetsgivaren lära ut. Att lönen justeras under en upplärningsperiod och höjs med kompetensutveckling är ju en vanlig strategi för arbetsmarknaden.

Vidareutbildning och livslångt lärande kan naturligtvis vara berikande och stimulerande för individen. Men det kan också komma som ett slag i magen när kravet kommer uppifrån, vidareutbildningen känns överflödig och förutsättningarna för att läsa den är oklara.

Timmy Nilsson är utbildad beteendevetare och jobbar sedan nio år som socialsekreterare med inriktning mot barn och ungdomar i Eskilstuna kommun. Från och med 2019 kommer han och alla andra icke-socionomer som arbetar med myndighetsutövning inom socialtjänstens barn- och ungdomsvård inte längre att vara behöriga i sitt arbete, eftersom de enligt nya föreskrifter då måste ha en socionomexamen.

För att fortsätta sin tjänst måste han alltså tillbaka till skolbänken.

– Det känns väldigt märkligt, eftersom jag jobbar i en bransch som skriker efter erfaren personal och jag har tio års arbetslivserfarenhet, säger han.

I värsta fall krävs det att han läser socionomprogrammet på heltid i två och ett halvt år. Blir det så kommer han att söka ett annat arbete.

– Jag tillhör en av dem som jobbat längst på den här arbetsplatsen. Jag tror faktiskt att min arbetsgivare skulle se det som en rätt stor förlust om jag försvann.

Text: Tim Andersson, Akademikern

Ur magasinet Akademikern nummer 4/2016. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf på Akademikern.se

Läs mer!

Fler trendspaningar i Akademikern: