Socialtjänstens styrning skapar distans

Styrningen inom socialtjänsten avhumaniserar de som söker hjälp och skapar splittring bland socialsekreterare. Det menar statsvetaren Marcus Lauri i sin avhandling om det sociala arbetets organisering och styrning.

Den svenska välfärden har genomgått stora förändringar sedan 1980-talet, inte minst när det gäller styrningen. Det nuvarande systemet med New public management (NPM) har fört med sig ökad administration, mindre klientkontakt, tyngre arbetsbörda och en hel del stress för landets socialsekreterare. Men problemen handlar inte bara om administration. Systemet har fundamentala problem som skapar distans, likgiltighet och avhumanisering, menar statsvetaren Marcus Lauri, som just presenterat sin avhandling vid Umeå universitet

Många socialarbetare lyfter fram relationen mellan klient och socialarbetare som central för att få till stånd ett bra socialt arbete. Genom intervjuer med socialarbetare konstaterar Marcus Lauri att nuvarande styrsystem och arbetssätt genom flera sammanlänkade faktorer, skapar en distans mellan socialarbetare och klienter, vilket underminerar framväxten av en sådan relation. Knappa resurser, tunga arbetsbördor, individualiserat ansvar och stress, bidrar dessutom ytterligare till att skapa distans eftersom det för vissa socialarbetare utgör ett sätt att genomleva en ohållbar arbetssituation.

– De här företagsekonomiska modellerna bygger på att man spenderar så lite som möjligt och effektiviserar så mycket som möjligt. När behoven ökar samtidigt som resurserna minskar och personalen inte räcker till är det inte någon överraskning att stödet blir sämre. Den distans som då skapas fyller en viktig funktion för att man som socialsekreterare ska kunna hantera de förutsättningar som finns, säger Marcus Lauri.

Maktens skärningspunkt

Socialsekreterarna befinner sig i en ovanlig position, tillägger han: En slags maktens skärningspunkt. Som profession har man både makt och inflytande över klienter men är samtidigt föremål för maktutövning från politiker och chefer. Och där skapar en företagskultur baserad på konkurrens, produktivitet och ökade sparkrav problem.

– I en profession som socialsekreterare har det funnits ett slags ideal att det är kollegor och yrkesetik som ska skapa disciplin. Men här har man importerat en företagskultur som bygger på starka ledare och blind lojalitet med organisationen, som inte alls varit ledord i den här professionen. Och det splittrar kollektivet, säger Marcus Lauri.

Distansen, menar Marcus Lauri, har också att göra med en återgång till mer konservativa idéer och en människosyn där problem kan ses som ett utslag av dålig karaktär eller ett resultat av dåliga individuella val. Det speglas också i att kraven på klienterna skärpts.

– De ska lämna kvitton och intyg på allt möjligt, men det är inte socialt arbete utan kontroll och ett sätt att neka klienterna stöd. Människor som inte kan leva upp till förväntningarna blir beskyllda för att göra dåliga val, säger Marcus Lauri.

"Avprofessionalisering"

De förändrade förutsättningarna för det sociala arbetet gör, enligt avhandlingen, att socialarbetarna till allt större grad görs främmande inför sitt arbete. Det kan ta sig uttryck i att man inte kan identifiera sig med vare sig själva arbetet, sina kollegor eller sig själv. Och det i sin tur underminerar relationen till klienten, såväl som känslan av gemenskap med andra socialarbetare.

Av de som inte förmår acceptera begränsningarna som systemet innebär är det många som mår dåligt och väljer att sluta sina arbeten när de inte längre känner att de kan hjälpa sina klienter. Andra kompenserar för systemets brister genom att jobba extra hårt. Ytterligare andra uttrycker sitt missnöje och försöker att förändra systemet inifrån. Men det är lättare sagt än gjort. Många av de socialsekreterare som Marcus Lauri intervjuat vittnar om att protester tystas ner och att ”besvärliga” personer till och med kan utsättas för hot och press från sina chefer.

Så vad får det då för konsekvenser för professionen på längre sikt?

– Jag tycker man kan kalla hela utvecklingen en avprofessionalisering. Tveklöst. Standardiseringen och evidensidealet fråntar professionen mandatet att bestämma hur arbetet ska utföras och vilka metoder jag får använda. Det handlar inte längre om professionens kliniska erfarenhet utan om dekret och krav som socialstyrelsen ställt. Man måste ge ansvaret tillbaka till professionerna och inte styra från avstånd. Och det behövs mer resurser, säger han.

Läs mer!

Du kan läsa Marcus Lauris avhandling på Umeå universitets hemsida