Svar till Maciej Zaremba

Maciej Zaremba missar målet i sin senaste artikelserie om socialtjänstens tillkortakommanden. Skydd av barn måste alltid väga tyngre än föräldrars rätt när intressena ställs mot varandra, skriver Titti Fränkel och Camilla Sköld.

DN har haft en artikelserie av Maciej Zaremba om socialtjänsten där författaren, utifrån en handfull exempel, varav något har tio år på nacken, drar slutsatser som att några utpekade socionomer ”levde ut sina mansfobier i maktutövningen” eller att ”socialtjänstens maktutövning är den minst bevakade”.

Artiklarna tar upp ett svårt dilemma som socialtjänsten har att hantera; rättssäkerhet för vuxna kontra barns behov av skydd. Tyvärr punkteras möjligheten till en seriös diskussion av en viktig frågeställning när författaren själv så uppenbart drivs av en egen tes. Det syns i den uppsjö av värdeladdade ord som används, i de slarvigt underbyggda slutsatserna och en blottlagd okunskap om socialtjänstens uppdrag och organisation.

Förtjänar seriös diskussion

Till exempel har han helt missat hur socialtjänstens maktutövning kontinuerligt granskas via enskildas rätt och möjlighet att överklaga beslut till högre instans och via den tillsyn som Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg utövar.

Det är synd eftersom det svåra arbete och den komplexitet som socialtjänsten är satt att hantera förtjänar en seriös diskussion. Och likaväl som det finns journalister, poliser eller domare som inte lever upp till rimliga krav på objektivitet och professionalism så finns det exempel inom socialtjänsten som förtjänar kritik. Men att utifrån enstaka exempel dra generella slutsatser om en hel yrkeskår är inte trovärdigt.

Zaremba hävdar att Socialtjänsten börjar sin utredning med att ta ställning för eller emot mamman eller pappan. De hinner inte tala med barnet för att de är upptagna med att leta fel på den förälder de valt bort.

Barns behov väger tyngst

Jag vet inte vilken värld Zaremba lever i, men en barnavårdsutredning innebär att med strukturerade och evidensbelagda metoder samla in uppgifter om barns behov, föräldrars förmåga och den miljö barnet lever i. Underlaget analyseras och bedöms för att därefter ligga till grund för ett förslag eller beslut.

Den som gör en utredning om vårdnad och umgänge är skyldig att redovisa barnets inställning till rätten. Barnets vilja väger tungt i domstolens bedömning men det är en grannlaga uppgift att ta reda på barnets åsikter, redogöra för dem i rätten och samtidigt ta hänsyn till barnets behov av integritet och skydd. Att träffa barnet och skapa god kontakt med det är en förutsättning. Enligt Socialstyrelsen träffar socialtjänsten så gott som alla barn oavsett ålder vid ett hembesök hos vardera föräldern.

En barnavårdsutredning är inte en rättsutredning. Är det bra eller dåligt? Socialtjänstens syfte är primärt att skydda utsatta barn. Även om misstänkta föräldrar och förövare friats i rätten kan de svikta i sin omsorgsförmåga och därmed utgöra en fara för barnets hälsa och utveckling.  I Socialtjänstlagen och LVU väger barns behov av skydd tyngre än vuxnas rätt.

Välutbildade och kunniga

Zaremba gör gällande att socionomer är okunniga och inkompetenta. Han skriver bland annat att socionomer ”drar ut i könskrig”, och låter en anonym person likna socialkontoret vid en ”tvättstuga”. De felaktigheter som han menar har begåtts sägs bero på inkompetens och lättja.

För Zarembas kännedom är socionomer är en grupp välutbildade, kunniga och engagerade människor med minst tre och ett halvt års universitetsstudier och fördjupad kunskap i ett vetenskapligt ämne som heter Socialt arbete. 

Zarembas artiklar syftar till att ensidigt stärka föräldrars rätt. Det är vällovligt om det inte på samma gång skulle inkräkta på barns behov av skydd. I stället för att ge medialt utrymme åt journalist med tvivelaktigt syfte vore det bättre om Dagens Nyheter kunde ägna utrymmet åt att granska krisen i Socialtjänsten och rikta kraven där de hör hemma. Vi hjälper gärna till!