Sverige behöver ett akademikersprång

Debattartikel

Kompetensförsörjningsfrågor i Sverige präglas i dag av »allas ansvar – ingens ansvar«. Här är fem förslag för att bygga utbildnings- och arbetsmarknads-Sverige utan lapptäcke, skriver Göran Arrius, ordförande i Saco, och Ursula Berge, samhällspolitisk chef i Akademikerförbundet SSR i en debattartikel på Dagens Arena.

Två för Kunskapssverigea viktiga utredningar kommer med sina slutbetänkanden under veckan. Det är arbetsmarknadsutredningen och utredningen rörande styrning av, och resurser till, högre utbildning och forskning. Till det kommer ”utredningen för hållbart arbetsliv över tid” och Valideringsdelegationens avgörande arbete som befinner sig på sitt sista år. Detta sker i ett komplicerat politiskt läge, där också ideologiska låsningar finns, som kan försämra förutsättningarna för att kunskapsintensiva utredningars förslag kan få gehör. Det vore djupt olyckligt eftersom det sker samtidigt som vi förmodligen befinner oss i början av en konjunkturnedgång. Det är just i lägen som detta som vi historiskt har rustat arbetskraften, inte minst de som varslats, i form av relevanta utbildningsinsatser. Även om vi vet att akademiker ofta klarar sig bättre i sådana tider än andra grupper, ser vi, från akademikerhåll, med oro på hur dåligt rustade vi är. Den organisation finns inte som kan göra den utbildningssatsning som krävs, också för akademiskt utbildade. Varken arbetsgivarna, lärosätena eller arbetsmarknadspolitiken är redo. För oss som företrädare för akademiker på svensk arbetsmarknad är det djupt oroväckande. Några exempel:

De största bristyrkena i Sverige är i stor utsträckning akademikeryrken som kräver tre års utbildning eller mer. Många arbetsgivare vittnar om att de ofta inte ens letar efter de akademiker de behöver, eftersom de ändå inte hittar dem. Kompetensbristen i svenskt arbetsliv beskrivs ofta som den viktigaste bromsklossen för tillväxt såväl på enskilda företag, som i välfärden, och i samhället i stort.
Trots att allt tyder på att det behövs allt fler akademiker på arbetsmarknaden har antalet personer som tar examen från högre utbildning i Sverige fallit de senaste åren. Detta trots att Sverige växer såväl i befolkning som i arbetskraft. För 15 år sedan låg vi på fjärde plats i världen i andel av den arbetsföra befolkningen med högre utbildning. Nu ligger vi på plats 14. En del av detta handlar om att kvaliteten på utbildningen måste öka och arbetsgivarna erbjuda bra anställningsvillkor och ge bättre betalt till akademiker, men att vi behöver fler akademiker i Sverige över tid är otvetydigt.

Att högskolorna ska vara självständiga är avgörande för det fria kunskapssökandet. Det är dock inte samma sak som att den ska sakna kunskap om arbetsmarknadens behov. När vi frågar våra förbund inom Saco är det i stort sett inget som har en fungerande samverkan med lärosäten för att kommunicera arbetsmarknadens behov till dem, varken på regional eller nationell nivå.

De senaste decenniernas styrning av, och anslag till, högre utbildning har tyvärr lett till att det finns allt färre fristående kurser och studenterna väljer allt mindre fritt den utbildning som svarar emot deras intresse, förmåga och framtidens arbetsmarknadsbehov. Det har inte bara lett till mindre fritt kunskapssökande ur studenternas perspektiv, utan även en stor brist på matnyttiga kurser för personer som vill kompetensutveckla sig mitt i arbetslivet. Det drabbar yrkeserfarna akademiker och utlandsutbildade, som behöver någon enskild kurs för att ”försvenska” en gedigen utländsk akademisk utbildning för att vara fullt gångbar på svensk arbetsmarknad.

Det finns väldigt många personer med akademisk utbildning som inte jobbar som det. De är i stor utsträckning utbildade i andra länder. Det visar inte minst levnadsnivåundersökningar och SCBs arbetskraftsundersökningar. Många av dem är också utbildade i våra mest akuta bristyrken. Det är ett stort resursslöseri vi måste få bort.
Hög utbildning minskar väsentligt risken för arbetslöshet. Trots det finns det stora behov av att kompetensutveckla akademiker för dem som individer, men också för samhället i stort. Om en akademiker blir arbetssökande och själv vet vad som skulle behöva för att få nästa jobb som akademiker, kan sällan arbetsmarknadsåtgärder erbjuda det. Det måste rättas till.

Arbetsgivarna har ett avgörande ansvar, med stöd i avtal, att erbjuda anställda möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling. Det sker i alldeles för liten utsträckning för att arbetskraften ska hänga med kunskapsutvecklingen och digitaliseringen – också för akademiker.

Sverige måste rusta sig kunskapsmässigt för framtiden. Då är akademikerna avgörande, men för att det ska lyckas ser vi att flera åtgärder behöver vidtas. Flera av dem har de två utredningarna möjlighet att lägga förslag på. Vad vi som akademiker ser behövs är:

  • Skapa ett nytt politikområde – kompetensförsörjning – och koppla till det en myndighet som samlar kunskap, analyser och prognoser om arbetsmarknadens behov och utbildningssystemets kapacitet. Denna myndighet ska såväl Arbetsförmedlingen som utbildningssystemet kunna samverka med och såväl bidra med kunskapsunderlag till, som få kvalificerade analyser och prognoser av.
  • Högskolan måste ta ett större ansvar för det livslånga lärandet genom att utbudet av fristående kurser ökar, förutom utbildningar på distans och med olika studietakt. Även fristående kurser lämpade för utlandsutbildade måste öka i antal. Det måste styr- och anslagssystemet främja.
  • Arbetsmarknadsåtgärder måste i allt större utsträckning också kunna utgöra högre utbildning, också före arbetsbrist, till inkomstbaserad ersättning. Det bör dock aldrig handla om grundutbildningar, och inte under längre tid än tex ett år. Incitamentsstrukturerna för att söka sig till högre utbildning och finansiera det med studiemedel, eller lärosätenas incitament att erbjuda reguljär utbildning istället för upphandlad, får inte försvagas
  • Lärosätena måste erkänna att annan utbildning än från svenskt lärosäte också är bra. De måste börja validera reell kompetens och få resurser för det, samt öppna upp antagningskrav och generösare erkänna utländska utbildningars kvalitet
  • Inom branscher eller för yrken där behov av samverkan identifieras ska plattformar på regional och nationell nivå upprättas där lärosäten, myndigheter, arbetsgivare och fack gemensamt kan kommunicera arbetsmarknadens behov av akademiker.

Försöker man sig på konststycket att kartlägga vem som har ansvar för kompetensförsörjningsfrågor i Sverige idag framkommer ett lapptäcke som präglas av, ”allas ansvar - ingens ansvar” och samverkan är allvarligt underdimensionerad.

Just nu, när vi har två stora kunskapsintensiva utredningar på utbildnings- och arbetsmarknadsområdet som läggs samtidigt finns förutsättningar att börja formulera morgondagens kompetensförsörjningspolitik och även bygga utbildnings- och arbetsmarknads-Sverige utan lapptäcke. Kunskapen kommer att finnas. Från fackligt akademikerhåll har vi sett behovet länge. Låt våra medlemmar vara utgångspunkten i ett akademikersprång för Sverige.

 

Göran Arrius

Ordförande Saco

 

Ursula Berge

Samhällspolitisk chef

Akademikerförbundet SSR

Företrädare för Saco i Arbetsmarknadsutredningen