Sverige – ett lönepolitiskt U-land: Lögn, förbannad lögn och statistik!

Statistiken missbrukas för att hålla lönerna nere i kvinnodominerade yrken. Och det finns varken kunskap, intresse eller vilja hos arbetsgivarna för att åtgärda problemen, skriver Jaime Aleite i den första delen av tre i en bloggserie om jämställda löner.

En chef sa en gång till mig: "Jaime, man ska välja sina ord med försiktighet". Jag instämmer till hundra procent, men ibland krävs det att man använder starka ord för att få folk att vakna och inse vad som pågår runt omkring dem. Vaknar man inte så är risken överhängande att man stannar kvar i sin Törnrosasömn och drömmer om Sverige – världens mest jämställda land.

Även om vi har mycket att vara stolta över när det gäller jämställdhet så gäller det dock inte för hur arbetsgivare resonerar och agerar i lönefrågor alla gånger. Efter otaliga lönerevisioner, löneutbildningar, förhandlingar och granskningar av arbetsgivarnas arbetsvärdering och lönekartläggningar så vågar jag därför påstå att Sverige är ett lönepolitiskt U-land och att förekomsten av osakliga löneskillnader är långt större än vad vår nationella lönestatistik kan uppfatta.

Tre områden

Jag sammanfattar min kritik utifrån tre övergripande områden. Som alla utvecklas i tre enskilda blogginlägg:

  1. Tillämpandet och missbrukandet av lönestatistik.
  2. Avsiktlig eller oavsiktlig missgynnande av vissa grupper i den lokala lönebildningen och lönesättningen.
  3. Okunskap hos beslutsfattare och lönesättande chefer i frågor om lokal lönebildning och lönesättning.

 

Missbrukandet av lönestatistik

Alla arbetsgivare har någon form av arbetsplatsspecifik lönestatistik. Inför lönesamtalen händer det att man dessutom stämmer av den med statistik som någon arbetsgivarorganisation, SCB eller Medlingsinstitutet tillhandahåller. I lönesamtalet får den anställde höra att han, hen eller hon – ”har rätt lön” eller ligger ”rätt i lön”. Men stopp ett tag. Vad är det som arbetsgivaren utgår ifrån?

Till att börja med ska kommuner, landsting, statliga myndigheter och till stor del även privata företag rapportera in sina löner till sina respektive arbetsgivarorganisationer. Mot bakgrund av att varenda arbetsgivare förfogar över sin egen befattningstitulatur (d.v.s. vad alla arbeten eller befattningarna ska kallas) krävs någon form av kodning.

Mischmasch av arbeten

Kommuner och landsting fogar samman sina befattningar och bakar in dem i så kallades AID-koder. Statliga myndigheter gör samma sak via sina BESTA-koder. Och i det privata använder man bland annat SSYK-koder. Resultatet blir att statistikleverantörer kan presentera lönestatistik och varje enskild arbetsgivare kan jämföra sina lönenivåer med den så kallade ”marknaden”.

Problemet är att många faktiska arbeten osynliggörs i denna statistiska insamling.  En större kommun kan till exempel utan problem ha över 300 befattningstitlar men dessa blir sammanfösta till drygt 90 AID koder. Så när arbetsgivaren påstår att någon ligger rätt i lön så är det utifrån ett mischmasch av arbeten som kännetecknas av helt olika svårighetsgrader och ansvar.

Osynliggjord kompetens

Men kritiken stannar inte bara där. Vad som än värre är att på tok för många arbetsgivare utgår ifrån dessa koder när man sedan upprättar sina lönekartläggningar, trots att det i anvisningarna till AID- och BESTA kodningen uttryckligen framgår att koderna inte är tänkta att användas till lönekartläggningar. Lönekartläggningsbestämmelserna ställer bland annat krav på arbetsgivare att analysera löner för arbeten som är lika. Det målet omöjliggörs när man redan tidigare har bantat ned befattningarna från till exempel 300 till dryga 90.

De löneskillnader som analyseras är inte för lika arbeten. För den enskilde anställde innebär det att det mycket väl kan finnas en osaklig löneskillnad men att den har försvunnit (osynliggjorts) i sammanslagningen med andra arbeten.

”Kvinnojobb” nedvärderas

En annan del i min kritik mot lönestatistiken är att indelningen av arbeten/befattningar görs utifrån någon form av arbetsvärdering. Det vill säga att arbetsgivaren tar reda på vilka arbetsmoment som ingår i varje befattning och vilken svårighetsgrad de olika arbetena har sinsemellan. Syftet är att kunna skapa en lönestruktur som går från lägre löner för lägre värderade arbeten till höga lönenivåer för de arbeten som identifierats som strategiskt viktigast.

Problemet är att det ligger i arbetsgivarens intresse att inte upptäcka att man har kvinnodominerade arbeten som har mycket höga krav i sitt arbete men löner som inte ligger i paritet med det. Hundratals löner skulle komma att behöva justeras (uppåt).  Upptäcker arbetsgivaren det missförhållandet så kommer det att bli dyrt. Det kan arbetsgivaren undvika på tre olika sätt utan att det behöver kosta en enda krona:

  1. Genom att slå samman olika arbeten till ett enda arbete (eller snarare en statistikkod). På så sätt osynliggörs svårighetsgraden och lönen i det ena arbetet genom att bakas in i en drös med andra arbeten.
  2. Genom att osynliggöra eller underskatta vissa aspekter i arbetena. Glömmer man bort eller värderar faktorer som ansvar för människor eller psykosociala aspekter lågt, så kommer många kvinnodominerade arbeten per automatik att värderas lägre än övriga.
  3. Genom att notoriskt och närmast bibeltroget hänvisa till att löneskillnaderna är ett utslag av ”marknadskrafterna”. Marknadsbegreppet är ofta en rent felaktig konstruktion som tillämpas av arbetsgivare utan att de egentligen vet vad begreppet står för. Kritiken utvecklas mer del två i denna bloggserie.

Osynliggjorda

Kritiken mot hur den lokala lönestatistiken samlas in, tillämpas och missbrukas kan göras längre. Men problemet kan sammanfattas som ren och skär okunskap och ovilja att komma tillrätta med de strukturella löneskillnaderna hos arbetsgivarna. Det som inte syns – det finns inte! Och därför kommer vi (läs kvinnor) att få dras med sämre löner, sämre löneutveckling, strukturell diskriminering  och osynliggörande av vikten i arbetet en mycket lång tid fram över.