Sverige – ett lönepolitiskt U-land: Rappakalja, snömos och gallimattias

Akademikerbloggen

Bristfällig lönestatistik och inkonsekvent lönepolitik är två av hörnpelarna i min kritik mot arbetsgivarnas arbete med löner. En tredje pelare är hanteringen av själva lönesamtalen och de argument som framförs.

 Det finns en röd tråd mellan dessa tre områden. Bristfällig lönestatistik är en av orsakerna till att arbetsgivaren inte kan ha en konsekvent och genomarbetad lönepolitik. Och har arbetsgivaren ett bristfälligt statistiskt underlag och en bristfällig lönepolitik så kommer det ovillkorligen att resultera i illa genomförda lönesamtal där argumentationen lämnar mycket kvar att önska.

Brist på utbildning

Till att börja med förvånas jag över att många chefer inte får den utbildning och träning i lönesättning och lönesamtal som frågan förtjänar och de behöver. Trots allt är lönen oftast den största utgiftsposten för arbetsgivaren och ett av de samtalen på arbetsplatsen som skapar mest oro bland både chefer och medarbetare. Det är därför förvånande att frågan inte hanteras med den dignitet som frågan förtjänar. I avsaknad av kunskap försöker många chefer lösa de många frågor och problem som uppstår i lönesamtalen genom att antingen skjuta från höften eller komma med argument som inte har stöd i vare sig lönekriterierna, löneavtalen, lönepolicyn eller andra interna dokument. Lönesamtalen riskerar därför att bli rena rama ”floskelgeneratorerna”.

”Jag har bestämt”

I denna anda skulle man kunna ge lönesättande chefer rådet att inleda sina lönesamtal med att slå fast att det inte alls rör sig om en dialog utan att ”jag som chef har bestämt att din nya lön ska vara…”. Efter denna katastrofala inledning kan du som chef ösa på med att påpeka att ”om du ska ha mer måste någon annan få mindre”.  Avsluta lönesamtalet sedan med något i stil med ”jag önskar jag hade mer att ge dig, men potten räcker inte till”. Om ni tror att det ovannämnda är överdrivet så tänk om. Snarare är det en underdrift. Jag bjuder på lite mer örongodis från lönesamtalens underbara värld.

  • Du har redan en så hög lön så du kan inte räkna med mer!
  • Det finns ju andra värden än lönen!
  • Du har varit föräldraledig och har därför inte bidragit som alla andra!
  • Du ligger efter med dina administrativa uppgifter!
  • Du behöver ta på dig extra arbetsuppgifter för att få en högre lön!
  • Det är bara chefer som kan nå de högsta nivåerna i vårt bedömningsunderlag!

Argumenten är rent vansinniga. Om jag redan har en hög lön och därför inte kommer få mer, vad är då poängen med att kalla mig på utvecklingssamtal och sätta mål för mig? Kritiken har jag tidigare utvecklat i min blogg ”Vägra prata hela lönen!”. Och visst är det kul att det finns andra värden i arbetet, som trevliga kollegor och träningskort, men det betalar inte mina räkningar. Och förresten, finns det inte en lag som skyddar föräldralediga i lönesammanhang?

Måttet är rågat

Att många av våra medlemmar ligger efter med sina administrativa uppgifter är inte heller så konstigt med tanke på att ärendemängden ökar, kollegor slutar på löpande band och nya medarbetare ska introduceras. Som grädde på moset ska jag dessutom gå miste om en skälig löneökning för att jag har prioriterat kontakten med klienter och brukare. Tack för det chefen! Får jag dessutom höra att det inte räcker med att jag utför mina nuvarande arbetsuppgifter på ett föredömligt sätt, att jag behöver ta på mig ännu fler arbetsuppgifter, eller att de högsta bedömningsgraderingarna i princip är ouppnåeliga, så kommer måttet vara rågat för mig.

Alla dessa fantastiskt ogenomtänkta argument visar prov på att:

  • första linjens chefer inte får vara med i diskussionerna om vad som är ett rimligt löneutrymme
  • lönesättande chefer saknar mandat att sätta löner
  • lönesättande chefer inte är insatta i löneavtalen
  • lönesättande chefer har bristande kunskaper i lagstiftning på området
  • lönesättande chefer har ett bristfälligt stöd i form av statistik, stöd från personalfunktionen, handledning, lönepolitiska     ställningstaganden och utbildning

Riktigt så illa ser det naturligtvis inte ut överallt. Många chefer är kunniga och håller professionella lönesamtal. Men från min horisont möter jag bara det sämsta. Det är sällan som medlemmar hör av sig för att berömma sina lönesättande chefer. I samband med lönerevisionen går dock telefonerna varma när man besviken och nedslagen lämnar chefens rum efter lönesamtalet. Visst, jag överdriver något, men är jag verkligen ute och cyklar?

Epilog

I tre blogginlägg har jag ondgjort mig över olika brister som direkt eller indirekt påverkar lönesättningen. Målet, eller snarare min förhoppning, har varit att lyfta en rad problem som finns på arbetsplatserna men som inte alltid diskuteras. Lön är känslig fråga och det finns en föreställning att Sverige är ett föregångsland även i lönefrågor. Inte minst tack vare ett välutvecklat system med kollektivavtal, arbetsrätt och diskrimineringslagstiftning. Det betyder dock inte att vi kan eller ska vara nöjda. Vill vi få en välfungerande lönebildning på arbetsplatserna, fri från både strukturell diskriminering och på individnivå, så behöver alla problem lyftas upp på bordet, diskuteras och lösas. Först då kan vi ta steget från vision till verklighet.